Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1870, sida 1

ÅÅs de offentliga, obetingadt skulle åtalas af sstaten. Förslaget blef ej antaget, men bondepartiet fick likväl genomdrifvet, att saken skulle öfversändas till regeringen, hvilken skulle inhemta samtliga landtkommunernas yttranden derom, för att derefter lutarbeta ett lagförslag i liknande riktning till nästkommande storthing. Vi ha här i landet inemot 400 ,,Formandskabsdistrikter, hvilka bondepartiet nu arbetar på att så förvandlade till lika många små republiker, som sjelfva skulle tilloch afsätta sina embetsmän, genomföra srihetsoch Jemlikhetsprincipen till dess yttersta konseqvens, efterhand underminera hela den bestående författningen och omsider bringa ,stormannaväldet, d. v. s. embetsmannaståndet med konungamakten i spetsen, all vetenskaplighet och andlig öfverlägsenhet att försvinna af sig sjelfva. Det var utaf denna kohort af halibildning, som regeringen emottog anmodan om att inhemta förklaringar rörande räntefrågan. Svaret skulle säkerligen ej blifvit tvifvelaktigt, och Jaabsecks förslag skulle på nästa storthing ha paraderat såsom ett uttryck af hela norska folkets starkaste sympati för dea tvungna lägre räntan; men nu tager regeringen sig den friheten att på egen hand tillika öfversända förslaget till våra omkring 40 stadskommuners yttrande, och då blir det mera parti ågal. Förslaget åtföljes af ett ypperligt skritvet, men vidlyftigt föredrag om räntan och de skadliga föjjderna af räntefotens fastställande till en lägre skala för hela landets inre rörelse. Först genomgås räntelagstiftningens historia här i landet, utvisande, att man först genom århundraden förmått arbeta sig fram till räntans frigifvande för samtliga 6 månaders skuldebref, hvilka ej åtföljas af säkerhet i fast egendom, likasom diskontot är fritt. För pantlån är räntefoten 5 procent. Derefter påpekas den ruin, som en återgång till de gamla räntelagarne skulle framkalla för det vigtigaste vilkoret för hela vår ekonomiska verksamhet, nemligen kreditväsendet. Den gamla lagstiftningen utgick ifrån, att gäldenären vore den svagare, som måste skyddas mot öfvergrepp af den starkare borgenären. MNutidens låneförhållanden äro deremot af en helt annan beskaffenhet: den friare räntelagstiftningen står i noggrann förbindelse med hela den serie af lagar, som öppnar fullständig handelsoch näringsfrihet i vårt land, som under de sednaste 20 å 30 åren gifvit de näringsidkande klasserna, handel, handtverk och fabriksrörelso en lyftning, så ofantlig, att man kunde frestas fråga, huruvida det verkligen är samma land vi lefva i nu som fordom, ty förhållandena i dessa hänseenden äro omöjliga att igenkänna. De, hvilka alltså nu mest behöfva penningelån, äro icke personer, som i allmänhet äro i behof af samhällets skydd, utan våra bemedlade klasser, hvilka begagna de länta penningarne till inbringande verksamhet, hvarvid en något högre eller lägre ränta föga kommer i betraktande, då hela affären blir lönande. De, som nu för tiden taga lån i oproduktivt ändamål, bli en försvinnande minoritet i förhållande till hvarje civiliseradt lands i vår tid mäktigaste klass, affärsmännen. Men dessas verksamhet är betingad af kapitalets hjelp, och den friare räntelagstiftningen, som åstadkommer det möjligast största kapital på penningmarknaden, har derför sin närmaste anledning i de lånsökandes egen önskan, hvilka säkert skulle anse hvarje återgång till räntetvång för ett olidligt ok i deras rörelse och ett hinder i deras naturliga frihet att söka sitt förvärf. Dernäst följer en vidlyftig förklaring om penningars natur såsom en vara, hvilken bör underkastas de vanliga konjunkturerna i handel och vandel och hvars tryck genom tvungen låg ränta skulle ha till följd brist på penningmarknaden samt deraf härflytande nedsättning i produktion genom rubbning i alla handelsförhållanden och icke mindst i landtegendomarnes pris. Lättheten att kringgå ockerlagstiftningen sramhälles såsom ett väsentligt moment för upprätthållandet af den bestående räntelagstifmingen. Enhvar kan med lätthet nu få 5 procent på sina penningar, AAii —