Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 1

bjerta för den gamle, och allt mer och mer upptinade dervid vintren i biskopens blick, allt närmare och närmare kom det försvunna leendet åter. — Och nu ställer jag det spörjsmålet till eder, fromme fader — så slutade han — har jag rätt att förfoga om min morfaders klenod eftersom min hug drifver mig, och kan jag i min morfaders ställe fullborda, hvad hans vän riddar Fjalar gaf honom i hugen in, — kan jag offra smycket åt ett Guds helgon... kan en klenod, vid hvilken blod och tårar och onda önskningar och brott och förbannelser låda, kan han vara ett värdigt offer åt den heliga kyrkan? ... Det är det spörjsmål, jag velat göra eder! — Många äro de medel, som Herran begagnar att fresta menniskornas hjertan — började så biskopen — din morfaders smycke är ett bland de många. Ja, vi kunna väl säga, att ett sådant smycke hänger på osynliga trådar, lockande och förledande, för hvarje menniskas sinne. Det är den gamla sanningen om ormen, som lockade den första menniskan till synd, fast under en annan form. Men frestelsen är lika nödvändig för menniskohjertat, som elden för den rå malmen, att det ädla må flyta fram ur det förra, liksom det rena guldet ur den senare. Sanningen vinnes genom strid, men striden fordrar mod och kraft, och endast den, som kämpar och segrar, vinner den sanna lyckan. Hon ligger i hjertats tysta djup, liksom den äkta perlan i sitt musselskal på hafvets botten. Den, som har mod, han fiske henne upp; den, som icke har det, vinner henne aldrig, om han så ock egde tio sådana halsband, som din morfaders. Biskopen satt, medan han utsade detta, tillbakalutad i sin stol och såg oafbrutet derunder uppåt himmelen, der stjernorna blickade och brunno, och det var, som om han endast tolkat på ett för hans åhörare begripligt språk deras hemlighetsfulla skrift. När han slutat tala, föll hans blick