Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 2

Sjunde frågan, om likheten mellan de norska stafkyrkorna och gamla småländska träkyrkor, ledde ej till något svar, då man knappt kände någon enda af det sednare slaget, som motsvarade stafkyrkorna, hvilkas historik och kännetecken uppgåfvos i ett särdeles sakrikt föredrag af d:r Sohlman. Hvad beträffar åttonde frågan, om sättet för folkvisors upptecknande, delade mötet den af en medlem uttalade åsigten, att man i allmänhet hos oss förfarit orätt härvid, då man ej vid uppteckningen bibehöll öfverlemningens egendomliga mål, utan omskref densamma i riksspråket, och yttrade den önskan, att vid alla dylika fall endast munarten i största möjliga trohet borde användas. På nionde frågan, om den förkristna odlingens undanträngande i Sverige, gåfvos flera sakrika och upplysande svar, alla i syftning att visa, huru äfven i detta hänseende vår äldre historik skilde sig från det öfriga Europas, på grund af den urgamla här rådande folkfriheten. De kristna lärarne hade med mycken klokhet lämpat sig efter folkets föreställningssätt och snarare sökt helga allt hedent än utrota och förstöra det. Så lågo mångfaldiga svenska kyrkor i alla landskap på hedniska begrafningsplatser; beviset härför utgjorde de talrika fynden af urnor med brända ben, som träffats till och med i kyrkmurarne; offerkällor och offerlundar användes till döpelse och predikande, urnorna upptogos till kristet bruk o. s. v. Många namn på eller vid kyrkor visade detsamma. Härigenom fick man förklaring på den otroliga kraft och seghet hvarmed hedniska föreställningar, sägner och åsiger fortlefvat hos större delen af vårt folk långt in i nyare tider, hvarpå bland annat hrr Hyltön-Cavallii och Sylvanders bekanta arbeten ge rikhaltiga bevis. Gången af öfverläggningarne var särdeles liflig, och diskussionen lopp intet ögonblick fara att afsomna eller mattas. En stor mängd deltog i densamma, af hvilka flera tillhöra våra mest aktade namn inom fornforskningen. Från hrr Nilsson och Richard Dybeck hade ingått skrifvelser, hvilka delgåfvos mötet. Antalet deltagare: deri uppgick till omkring 100, hvaraf några och 20 främlingar, resten personer, bosatte i och omkring Vexjö. Utrymmet medger ej en skildring af de många glada festligheter som egde rum under dessa dagar, och hvilka lade den småländska hjertligheten och gästfriheten i dager på ett särdeles vackert sätt. Deremot kunna vi ej förbigå den utställning af taflor, som öppnades i sammanhang med mötet och ännu då detta skrifves tortfar. I tre rum, som gränsade till stora salen, äfvensom en del af denna sjelf var utställningen smakfullt och konsträrligt anordnad, hvarför förtjensten tillkommer kammarherren U. Angerstein och hr Mandelgren. Ofvanför ordförandens plats hade man satt konungens landskap, på långväggen under musikläktaren Carl XV:s porträtt at Staaff, landshöfdingen Carl Mörners af densamme och excell. Carl Stellan Mörners af Breda, det sistnämnda isynnerhet ett verkligt mästerverk genom ädel uppfattning och en präktig färg. I rummet till venster ba vi genre och landskap af en mängd goda konstnärer, flera till och med af våra allra förnämste. Här tilldrager sig Malmströms deliciösa bit ,, Herrskapets marknadsresa i främsta rummet uppmärksamheten genom den friska känsian, den naiva uppfattningen och den utsökta penselföringen. 2oll och Nordenberg äro rikt och utmärkt representerade, för hvilket man har att tacka anordnaren af utställningen, som var bådas förste lärare och bisprang dem i råd och dåd. En ofullbordad tafla af Wahlbom, Gustaf Adolf vid Stuhm, erinrar om denne ypperlige konstnär; en utsigt af pyramider i solnedgången af framtidsmannen von Rosen, med sin djerfva hand, sin säkra blick för det pittoreska i effekter. Koskulls ,Sofvande positivspelare är ett stycke god tafla, en smula hjertnjupen kanske, men omsorgsfullt och vackert målad. För öfrigt upptagas två hela väggar af ett par gamla, ypperligt bibehållna taflor af stort värde, den ena ett holländskt herrskap, som kalaserar och roar sig, den andra, af tyskt (eller danskt?) ursprung, Abigail som möter David. Hutvudpersonerna anses vara porträtt af ett danskt konungapar. Rummet invid innehåller ock mycket att skåda. I fonden reser sig Viger Spis mäktiga gestalt, fist på duken af Malmström, och midt emot synes ,,S:t Sigfrid döpande småländningarne, af Blackstadius, ett arbete af redbar förtjenst, som