nare kunde aldrig nog strängt bestrassa sig och höll sig under de återstående åren af sin lifstid för en ärelös man. Erkebiskopens kort derefter timade död bidrog i sin mon att skärpa biskop IThomas sjelfförebråelser, och, när med erkebiskop Nils Ragvaldsson en ny anda, ännu mera skild från den, hvilken bildat sig genom Engelbrekt och utgjorde liksom hans vänners lifsluft, började göra sig gällande och slutligen vinna seger, då Sverige åter fick en främmande konung, som likt sina föregångare indrog utländningar i landet och tycktes vilja trampa Sveriges lag och gammal god sedvänja under tötterna, — då bet sig sorgen så djupt in i Engelbrektsvännens hjerta, att det var färdigt att brista. Så var hans lif allt sedan Erik Pukes död en enda botgöringsdag, hvars stränghet ständigt ökades, och det fanns stunder, då den ädle mannen tyckte sig lik en annan Judas hafva förrådt sin vän, när han i sin af fasta och gisslande uppjagade inbillning tyckte sig se Engelbrekt framför sig, hög och blid på en gång, sådan som han alltid var, medan han lefde, då han tyckte sig se honom räcka sin hand mot sin trogne man Erik Puke, men med sorg i de ädla dragen vände sig bort från sin biskoplige vän. Sådana stunder voro de bittraste i biskopens långa betöfning, men de kunde sägas vara det mer eller mindre bjärt framrädande liufvudinnehållet i hela hans själslif. Och let är denna hjertfrätande sorg, som uttalar Big i len sång om ,den försvunna trohetenk, hvilken van diktade under denna pröfningsoch botgöingstid. Ofta, när han satt ensam i sitt arbetsum, hörde man honom upprepa det ena eller anIra stycket ur denna sång, och, när man då kom n till honom, runno tårarne så heta utför de fåade kinderna och det silfverhvita skägget. Det skedde i fjord, tro gjorde ett mord, hon rymde så bort.