Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 2

han kände sina krafter återvända från sjukdomen, företagit en visitationsresa åt Nerike, men väntades hem hvarje dag. Det var om aftonen, som Nils anlände till Strengnäs och fick dessa underrättelser, och han beslöt att invänta biskopen derstädes. Men den följande dagen gick och den derpå följande, och ingen biskop Thomas hördes af. Nils, som ej hade mycken tid att offra, red på måfå vesterut att möta biskopen. På Lagerstad ändtligen fick han höra, att biskopen väntades dit samma dag, och här återsåg han också den gamle, käre mannen. Men hurudan var den biskop Thomas, som nu mötte Nils! Redan då, när Nils och Herman Berman sista gången besökte honom på Tynnelsö, märkte de, huru mäktigt tiden och sorgen gripit förstörande in i hans kroppsliga omhölje. De sista fyra åren hade fullbordat förstörelsearbetet. Af den frimodige, öppne, själsstarke mannen med den kraftfulla och dock milda blicken var blott en skugga qvar. En framåtlutande gubbe, som med darrande händer stapplade fram vid sin biskopsstaf, en sammanfallen hamn, söm blott svagt påminte om den förre biskop Thomas. En djup hjertesorg stod att läsa i de gulbleka, aftärda anletsdragen, hvarur de milda ögonen framblickade så vemodsfulla, som midvintersolen öfver den aflöfvade eken. Det var sorgen öfver Erik Pukes död och den andel deri, som biskopen ansåg sig hafva, som vållat detta hastiga förfall. Biskopen hade liksom erkebiskop Olof sett sitt namn under marskens lejdebref för herr Erik, och då oaktadt denna lejd den tappre riddaren greps och fördes till Stockholm och der dömdes till döden, hade så väl erkebiskopen som biskop Thomas deraf fått en sorg, som aldrig kunde skingras. Den förre ansåg sig ovärdig att vidare utdela de heliga sakramenten och sände bud till den helige fadren i Rom att erhålla befrielse från sin skuld; den se