Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 2

gare vid tredje frågan, om motarbetandet af fornminnesmärkens vandaliserande. Det var en af mötets vackraste punkter, denna varmbjertade och sakrika öfverläggning, vid hvilken alla vänner af vår gamla odling och lif förenade sig om att uttrycka sin lifliga afsky för vandalismen i hvilken form som helst och sina önskningar för ett bättre tillstånd. Man ansåg som mötets beslut, uttalandet af den önskan, att lärostolar i nordisk fornkunskap måtte upprättas vid våra högskolor, attläroböcker och handledningar i denna vetenskap böra utarbetas och införas i alla våra undervisningsverk, att ansvarsbestämmelserna för förstörandet af alla slags minnesmärken, skärpas och förtydligas, att belöningar af tornminnesföreningen tilldelas sådana personer, som visat synnerlig vårdnad om något fornminne, samt att alla fullt bekrästade fall af råhet och vandaliskt förfarande mot minnesmärken af hvad slag som helst borde till varnagel och straff offentliggöras i föreningens tidskritt. akven i detta fall visade man sornsamlingars stora nytta, då de fästa betraktarens uppmärksamhet på värdet af hvad han kanske förut ansett som skräp och odugligt och derigenom ledde till fornsakernas tillvaratagande och vårdande. Det nuvarande förhållandet med ansvarsbestämmelserna för vandalism var af fullkomligt illusoriskt gagn: ty hvart fall, som antiqvitetsintendenten anmärkt, skulle först anmälas för konungens befallningshafvande, som först efter sådan anmälan egde stadga vite, hvilket vanligen sattes så lågt, att det afsedda skyddet icke kunde vinnas. Lagbestämmelsen kunde dock i det hela uträtta föga; det var upplysningen om fornminnenas värde, aktningen och kärleken för fosterlandets historia som var det bästa värnet mot vandalismen, som ju egentligen berodde på grof okunnighet och till och med kunde utöfvas i så sätt, att den vore oåtkomlig för all lagstiftning. Fjerde frågan, hur folkspråket skall kunna inverka gagneligt på skriftspråket, öppnade raden af de rent vetenskapliga spörsmål, som upptogo programmets sednare del. Mötet ansåg att detta kunde ske genom ökandet af ordförrådet ur folkspråket samt bevarandet af vissa former, såsom t. ex. de starka verben, hvaremot man icke skulle befatta sig med det rent grammatikaliska och syntaktiska, som i alla fall vore det för folkspråket mindre väsentliga och mest skiftande. För att nå detta mål, borde språkforskarne med än större ifver än hittills genomsöka landsmålen, uppställa ordsamlingar och grammatikor för dem. Allmänt ansågs deremot det försarande, som i Norge följes af de s. k. Maalstreverne, olämpligt för Sverige. Vi behöfva icke bilda något nytt skriftspråk, endast rena och fäja det vi redan ega. Utmönstrandet af utländska ord och deras ersättande med svenska vore derför ett af de vigtigaste fallen för folkspråkets tillgodogörande. Att åter hålla detta sednare vid magt, dertill förordades af flere talare ett hittills hos oss föga påaktadt medel: författande på bygdemål, hvarmed dock ingalunda afsåges ett utträngande från vissa orter af skriftspråket, utan endast ett uppsamlande och en praktisk belysning af landsmålens egendomligheter. Den i sammanhang med föregående uppställda femte frågan, angående olikheterna hos folkspråket i Smålands skilda trakter, förbigicks utan diskussion. Ur vetenskaplig synpunkt företedde besvarandet af sjette frågan, om den fornnordiska ornamentikens ursprunglighet, det största intresse af allt hvad som vid mötet yttrades. D:r Montelius och d:r Sohlman visade med fullkomlig tydlighet, ehuru för olika perioder, denna ormslingeornamentiks uppkomst och utveckling i norden; och särskildt ådagalade den sednare att dess frändskap med irländska munkarnes sätt att pryda vissa handskrifter rätteligen bör förklaras så, att dessa upptagit denna ornamentik i redan utveckladt tillstånd och inpassat den i romanska former, hvilket just talar för att den för dem icke egde denna lifskraft och denna naturlighet, som alltid utgör kännetecknet på en inhemsk stil. Ordföranden uppdrog en mästerlig skildring af ormkultens tillstånd hos oss från äldre tider och visade att ormslingan såsom konstnärligt motiv måste ha sitt ursprung i denna egendomliga folktro, som ansåg ormarne såsom tillhåll för de aflidnes andar. Utbredningen och ihålligheten så väl af ormkulten som den nordiska ornamentiken uppvisades så väl af honom som andra talare. Det är att hoppas att de vigtiga föredragen i denna fråga komma att för