Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 1

Ifrun af Orleans, Isabella i samma skald p Bruden från Messina-, gresvinnan Orsin i Lessings , Emilia Galottik, och så vidare Hennes figur är alldeles som skapad til dylika roller. Högväxt och af väldig, sen I full kroppsbyggnad, dominerar hon reda: egenom sitt yttre i kretsen af sina kamra ter på scenen samt är tillochmed hufvude bögre än de manliga skådespelarne. Hen nes ansigtsdrag kunna just icke kalla , lädelt formade, och för masken afen grek rlinna från den klassiska tiden fattas hen nes ansigte några väsentliga skönhetslinier Men i hennes öga flammar högt den hög -Ista passions eld, och hennes läppar är I formade till en beslutsamhet, som säkerli gen äfven utom scenen vet att afgjordt gör: II sig gällande. Härtill kommer en talorgar med ovanligt djupa register och med en kraft som helt och hållet harmonierar med hjelte -I gestalten. Och framgången? Hon förstå att, isynnerhet som Medea, hänföra publi Iken till en entusiasm, hvilken, i forn saf bifall, yttrar sig i ett lindrigt ursinne Erfter den första representationen blef hor framropad icke mindre än 17 gånger Annorlunda förhåller sig kritiken gentemo shenne. Recensenterna i de tre mest fram. stående tidningarne öfverensstämma uti att Clara Ziegler visserligen i enstaka momenter framkallar verkligt gripande effekter och visar sig såsom en konstnärinna af hög rang, men att hennes spel i dess helhet mera är en yttre framställning än ett inifrån kommande, genialiskt och sannt förkroppsligande af rollen. Detta vill med andra ord säga: Clara Ziegler är hvad man på teaterspråket kallar en ,,ruserska. Hon har mera routine än snille, mera sinne för effekten än egen skapande kratt, och man har bedragit sig, om man hoppats att så se en ny Rachel uppstå. Kritiken och publiken stå således temligen rakt emot hvarandra i bedömandet af den unga damen. Man måste fördenskull vara temligen nyfiken att få veta, hvad teaterintendenturen ämnar göra? Kommer fröken Ziegler att engageras eller ej? Det är den stora frågan för dagen. Intendenturen är i dylika frågor omöjlig att be räkna. Den insveper sig icke blott i en ogenomtränglig slöja, utan låter äfven, bakom denna slöja, leda sig af osynliga, starkt förgyllda händer. Engagerandet af skådespelare, sångare och dansöser i det fria Tysklands hufvudstäder är ett intressant kapitel i det europeiska slafveriets historia. Låtom oss betrakta förhållandena vid Berlins kungliga teatrar. Ledningen af de samfällda angelägenheterna rörande skådespel, opera och balett är uppdragen åt generalintendenten. Herr von Hiilsen, den nuvarande intendenten, är en fint bildad kavaljer, hvilken, utan att just vara fackman, likväl tillegnat sig en betydlig routine i teaterväsendet. Han står fullkomligt sjelfständig — ingen byråkratisk trångbrösthet råder öfver honom — han har blott att aktgifva på vissa allerhögsta herrskapers små, ofta vexlande böjelser. Men i praktiken är denna maktfullkomlighet mycket inskränkt. Ingalunda som skulle konungen, såsom andra furstar, sjelf omhändertaga ledningen af teaterväsendet; nej, konungen har angelägnare göromål och brukar endast bakom kulisserna öfvervara generalrepetitionerna till baletterna. Ej heller någon annan officiell person pålägger herr von Hilsen bojor. Den, som tyranniskt binder hans händer, är en man, som bär den föga sympatetiska titeln ,,teateragent. Herr Reder, så heter denne mäktige man, kan endast jemföras med en slafhållare af första rangen. Hvarje skådespelare eller sångare, som endast något så när tror sig ega anspråk på betydelse — och hvilken tror icke det? — är hans slaf, hvarje skådespelerska, sångerska eller dansös med liknande anspråk — och hvilken hyser ej sådana? — naturligtvis hans slafvinna. Hela Tyskland är hans gebit; ja så långt det tyska tungomålet når, når äfven hans hand, med hvilken han fasthåller sina slafvars bojor. Ingen kan befria sig från dessa, sedan de en gång äro pålagda. Han lefver blott af det, som hans slafvar inbringa honom, och han lefver temligen godt derpå. Hans inkomster utgöra mindst tre preussiska ministrars tillsammanlagda, således ungefär 30-å 40,000 thaler; hans ekipage är det noblaste på Corson; hans ridhästar deltaga väl icke i kapplöpningarne, men uppväcka alltid kännarnes afund; hans hus är ett fulländadt konstmagasin, hvilket år efter år rikare utrustas med skänker, eller rättare sagdt med hans slafvars tribut, och ack! hans supter utgöra föremål för de mest raffinerade gourmanders längtan. Grundvalen för denna existens är , Teatertidningen, hvars egare hr Reder är. Med denna vidt spridda och mycket skarpa organ skapar eller tillintetgör han efter behag konstidkarnes rykte. Han bruTT of ww 0 1. HQT 22 T J77 —