Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 1

med dödsstraffets bibehållande och åter införande gifvit densammas motståndar det skarpaste vapen i händerna till ironi Iska skärmytslingar: vi måste finna oss i att man kallar vår enhet en bödelns och schavottens enhet. Detta kan man emel lertid sätta sig öfver. Åstadkommande af en gemensam strafflag var och är för. bundet af högsta praktiska vigt. Dessuton måste erkännas, att den nya strafflagen soafsedt dödsstraffet, är ett verk, som mec stolthet kan visa sig bland sina likar. Der genomgås af de humanaste principer; de liberala partierna ha deri lyckats genomföra högst vigtiga mildrande förslag; så har t. ex. från straffen för politiska förbrytelser den sista skymten af vanära borttagits; det är domaren tillåtet att, äfven vid afdömandet at gemena brott, utbyta det hårda och demoraliserande tukthussstraffet mot enkelt fängelse, om han ser, satt den brottsliga ej handlat af ärelöst sinnelag — och inalles komma årligen inemot 4,000 års tukthusstraff mindre att ådömas och fullbordas än förr. Dermed är redan ett väsentligt framsteg gjordt; men den största triumfen har riksdagen vunnit derigenom, att den i strafflagen höjt den parlamentariska yttrandefriheten öfver hvarje tvifvel. Det är bekant, hvilken roll striden om denna frihet spelat i Preussens 10 sednaste års historia. Då regeringen på sista tiden ändtligen fann för godt att erkänna landtdagsdeputeradenas yttrandefrihet och ville sanktionera densamma i en speciallag, var det herrehuset, som motsatt sig en dylik lag. Äfven i andra nordtyska länder var den parlamentariska yttrandefriheten ännu ej betryggad. Deremot var densamma för riksdagen på ett fullkomligt tillfredsställande sätt uttalad i förbundsförfattningen. De liberales vid riksdagen bemödanden att genom en special-förbundslag utsträcka den till förbundsstaternas särskilda landtdagar hade hittills varit förgäfves. Då tog man nu, vid strafflagens afgörande, tillfället i akt. Nästen enhälligt — till riksdagens heder förtjenar detta omnämnas — röstade riksdagen för förslaget att i lagen upptaga den bestämmelse, att ingen landtdagsdeputerad på något sätt finge straffas eller förföljas i och för sina i denna sin egenskap hafda yttranden. Och ehuru en dylik negativ bestämmelse icke egentligen har sin plats i en strafflag, är det dock mycket lugnande att se den publicerad i förbunds-lagtidningen. Al tvist om detta ledsamma ämne är nu slut, och vår hederlige Twesten triumferar åter en gång öfver det missnöjda herrehuset. Med blicken fästad på allt detta, skall man ej förebrå riksdagens medlemmar för det de heldre uppgåfvo dödsstraffets afskaflande, hvilket ju i alla fall blott är en tidsfråga, än hela strafflagen. Öfvergående från lagstiftningsteatern till den dramatiska konstens teater, har jag att konstatera en rättvis uppståndelse bland vännerna till det allvarliga skådespelet. Som bekant, är menniskans vandringsdrift såder temligen starkast representerad hos skådespelarne. När svalorna, storkarne och stararne från sina vinterqvarter åter inflytta till oss, börjas äfven vandringsrörelsen bland de sceniska sånggudinnornas sjungande och deklamerande manliga och qvinliga lärjungar. Prån alla håll komma de antågande, för att presentera sig som ,gäster, knyta nya förbindelser, vinna nya engagementer. Alla våra teatrar — hvilkas antal nu redan stigit till inemot 25 — äro fyllda af dylika hoppfulla gäster. Detta är den tid, då kännaren — som på det noggrannaste brukar jemföra maneren hos representanterna af en roll i uttal och hållning, i ton och toilett, i gång och gester — har att utöfva sina vigtigaste funktioner i afmätandet af applåder och klander, då kritikern ex protesso, med skådespelarkonstens gamla stora traditioner för ögonen, betraktar sin penna såsom ett domsens svärd och sig sjelf såsom engeln Gabriel, den der har att bevaka den dramatiska konstens paradis och att derur utdrifva enhvar, som, lemnande ,traditionens vägar, vågar snatta från den sjelfständiga kunskapens träd; det är slutligen den tid, då publiken, lockad af puffarnes trumpetstötar, slösar den rikligaste mängd af bifallsyttringar. Men just under en sådan vandringsrörelse, då hvarje skådespelare producerar sitt bästa, visar det sig, med hvilken måttstock vi öfverhufvudtaget ännu ha att mäta utöfvarne af den dramatiska konsten. I allmänhet står fast, att denna konst ej längre värdigt representeras och utan räddning går sitt förfall till mötes. Äfven bland damerna, dessa födda skådespelerskor, vilja de mimiska talangerna ej mera riktigt frodas. Med den relativt bästa framgång odlas ännu Offenbachiadernas fält. Denna erfarenhet bekräftar sig år efter år. Innevarande vår har emellertid tillfört Berlin en qvinlig dramatisk flyttfogel, hvars stolta flygt förkunnade oss något icke vanligt. Af fröken Clara Ziegler från Mänchen var man — efter det sätt, hvarpå hela mellanstatsoch landsortspressen i Tyskland slagit på larmtrumman för henne — berättigad att vänta konstproduktioner af första slag. Nu engagerades hon af vår general-intendentur för en serie gästroller, och hon har verkligen hos vår teaterpublik gjort ett sådant uppseende, att man i de offentliga lokalerna, på promenaderna och i privatkretsar ej hör talas om något annat än Clara Ziegler. Hon