Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 1

Vär riksdag har fullbordat sina arbeten under den största spänning. Allmänhetens intresse för den sednaste sessionens på det hela taget mycket tarfliga förhandlingar hade blifvit särdeles makt. Men då slutligen hela resultatet af de månader långa rådplägningarne öfver den vigtigaste lagen — den nordtyska strafflagen — ifrågakom, då vaknade detta intresse ånyo till fullt lif, och man emotsåg med feberaktig förväntan utgången af de sista omröstningarne. Det handlade om, huruvida dödsstrafjet ännu skulle finna plats i strafflagen eller, i enlighet med riksdagens beslut vid andra läsningen, afskaffas. Alternativet var desto vigtigare, som i flera af förbundsländerna dödsstraffet redan blifvit undanröjdt, såsom i Sachsen, Oldenburg 0. s. v. der detsamma, så framt riksdagen ej fast vidhölle sitt votum, åter måste införas. Resultatet af slutvoteringen var icke ett sådant, som man i humanitetens intresse nödvändigt måste önska. Då riksdagen såg, att strafflagen skulle falla, om den vidhölle sitt votum vid andra läsningen, gaf den efter, och dödsstraffet är bibehållet, om också inskränkt blott till mord och högförräderi. Detta bedröfliga resultat är hufvudsakligen grefve Bismarcks verk, hvilken från Varzin skyndade hit till det afgörande sammanträdet och med allahanda slags rhetoriskt brännmaterial gjorde de deputerade heta om öronen, sör att öfvertyga dem, att man ännu ej i Nordtyskland kunde undvara dödsstraffet. Huruvida detta är Bismarcks egen öfvertygelse, torde kunna betviflas. Jag har anledning tro, att det mest hårdnackade motståndet mot dödsstraffets undanrödjande är att söka på allerhögsta ort, och, Bismarck är ju, som bekant, ej tillräckligt konstitutionell