Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juni 1870, sida 1

AA RS SOON tendenten än försökt att emancipera sig v från honom, ha dessa bemödanden dock alltid förblifvit fruktlösa. Emellanåt låter l han af en annan agent tillföra sig rekryter för sin teaterpersonal, men så snart I det är fråga om afslutandet af ett enga-I gement kommer Reder emellan med en tcoup de main och reglerar saken efter sin I önskan. 3 Vanligtvis uppgöres, när intendenten sämnar engagera en skådespelare eller skådespelerska, ännu före det nödvändiga gästspelet ett kontrakt, som för artisten ej lemnar något öfrigt att önska. Men en enda paragraf, hvilken den förhoppningstulle konstnären mycket lätt förbiser, kan bli ominös. Det heter deri: ,,Engagementet eger rum, om herr (eller fru eller fröken) N. ,,behagar i gästspelet. Hur enkelt detta än ser ut, lemnar paragrafen dock ingen säkerhet. Ilvem skall konstnären behaga? Intendenten, publiken, kristiken? Hvilken af dessa tre domare är den afgörande? Ingen — försynen i hr Reders skepnad fäller utslaget. Afgörande är mindre sjelfva uppträdandet på scenen än, efter detta uppträdande, inträdandet i herr Reders kabinett, hvarvid enhvar, man eller qvinna, på sitt sätt har att visa sig tjenstvillig. Herr Reder är för öfrigt icke den ende slafhallaren i Berlin. Efter hans förebild har, med synnerlig framgång, ännu en af denna genre etablerat sig för konstidkarne af lägre grad. Båda skilja sig endast genom finare eller gröfre affärsformer. Blodeller guldtörstiga äro begge; men då Reder intrigerar, uppträder den andre brutalt; den förre förstår att leda sina slafvar genom lättfattliga vinkar, den sednare svänger alltid bistert piskan ötver sina; den förre har ormens halhet, den sednare hans gift. Den förre innesluter de honom tillflytande skatterna i ett ,,brandoch dyrkfritt kassaskåp, den sednare har den egenhet att alltid bära resultaterna af sin blodsugareaffär på sig i banknoter, hur stor summan än må vara. Stackars idkare af den dramatiska konsten! Medan man låter dem, förkunnarne af det fria, bevingade skaldeordet, sucka i slafbojor, bereder man i öfverdrifven humanitet den präktigaste menskliga tillvaro åt en varelse, som endast i fysiskt afseende på långt håll når till menniskotillståndet, Sedan någon tid tillbaka härbergerar vårt aquarium en schimpanse, ett ungt exemplar af de mildaste manr.. Proressor Carl Vogt vindicerar, som bekant, åt schimpansen äran att bilda öfvergången irån apan till menniskan. Direktionen för aquariet har fördenskull ansett sig böra bereda sin unge gäst ett nästan menskligt emottagande. Den lille mannen bebor för närvarande ett gemak i aquariets fjerde våning. Det är möbleradt med en säng och några lekapparater. Bädden i sängen består af ett par kuddar, ett lakan och ett ylletäcke samt liknar alltså ungefär soldaternas bäddar i kasernerna. Genast efter hans ankomst tog man itu med den unge afrikanarens uppfostran. Han har till lekkamrat en liten gosse, och de förlikas ypperligt med hvarandra. Gossen bjelper till att uppfostra honom. Redan för längesedan har man afvänjt schimpansen från att orena sin bädd; han begagnar ej längre några lindor. Deremot är det svårare att göra honom förtrogen med andra menskliga inrättningar. Den röda drägt, hvarmed man söker inverka på hans fåfänga, är honom obeqväm och förhatlig, och mot begagnandet af näsdukar har han en oöfvervinnelig motvilja. Detta är destomera att beklaga, som han sedan någon tid tillbaka, ovand vid vårt kalla klimat, har snufva, hvilken med tiden kan bli farlig för honom. Formen på hans hufvud betraktas af de lärde såsom afgjordt menniskolik. För lekmannen brukar denna likhet icke genast falla i ögonen, och de scener, hvilka man för någon tid sedan såg afbildade i den qvicka tidningen ,, Berliner Wespen, voro fördenskall helt och hållet gripna ur verkligheten: flere herrar betrakta t. ex. uppmärksamt den unge schimpansen; slutligen kommer den ene af dem till ett resultat, hvilket han uttrycker med följande ord: ,Jag förmår ej upptäcka någon sfamiljelikhet. För detta lika ovetenskapliga som högfärdiga yttrande söker schimpansen att hämnas, i det han, beskådande en framför honom stående grupp damer, utstyrda med chignoner och andra moderna qvinliga attributer, utbrister: ,Ilvilket urartadt slägte! I.