Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juni 1870, sida 1

bellre anförtro mig i tappre mäns händer, som desse fribytare, än i den tyske riddarens.... När allt har haft sin gång, och sanningen kommer rent fram, skall man se, att af alla dessa rykten föga står qvar. Marsken tycktes luta till höfvidsmannens åsigt. Men han förblef tyst. Talet kunde dock vara sant lika väl som osant. Så förflöt en stund under tystnad, hvarpå höfvidsmannen sporde, huru det skulle blifva med de fångne svennerna. — Icke ett hår får krökas på deras hufvuden — sade marsken med fasthet — hvarken på mina eller dem, hvilka herr Nils tagit i min tjenst, hafva de ock förut räknats till fetaliebröder och konung Eriks män ...icke ett hår, eller så skickar jag genast mitt fejdebref till konungen. Den helsningen skall du föra till slottshöfvidsmannen! Detta ärende utreddes emellertid efter marskens önskan, ehuru först den följande dagens afton. Svennerna blefvo frigifna, men skulle först vid morgondagens gryning få lemna slottet. Marsken befann sig, när underrättelsen härom fördes till honom, inbegripen i ett vigtigt samtal med en helt ung man, som kommit från biskop Thomas med böcker, och när detta var ändadt, gick han med betydligt återvunnet lugn till hvila. Det var samma afton, som Hjorten lade till vid Edsvikens strand och som på Penningeby återseendets glädje bredde frid och ro i allas sinnen. Påföljande morgon, när marsken som bäst redde sig att mottaga de frigifna svennerna och af dessa få böra, huru allt verkligen tilldragit sig, kom hans gamle hofmästare inskyndande och ropade: — Herr Carl, herr Carl...här komma de, här komma de...! Han glömde i sin ifver att nämna hvilka, och marsken tänkte icke på andra än svennerna. — Godt, godt — sade han — I kunnen så stanna här inne, Erland, så kunnen I höra, buru det gått med ungersvennerna.