Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1870, sida 2

än ombord på IIjorten eller Tranan, om icke hans blick stundom med ett uttryck af den innerligaste kärlek hvilat på Britas rosiga och glädjestrålande anlete. — Redelig tack skolen I hafva, Nils Bosson — sade han slutligen och fattade ungersvennens hand — redelig tack af lagman Carl och hans hustru för hvad I denna resan gjort vårt barn. . . . Se, hon är min ålders blomma, Brita der, . .. kom hit Sigrid — han drog medan han talade den andra dottern intill sig och lade sin arm om hennes lif, liksom ville han dermed visa, att äfven hon var honom lika kär — du ock, barn, du ock. ... Herrans välsignelse har hvilat öfver mitt hus i alla dagar! ... Men just derför, se just derför är jag, Gud bättre, färdig att knota, att blifva vred, när någon gång skuggan af en ofärd rammar mina blommor. ... Gud straffe mig för mitt häftiga sinne . ..! — Amen! — hördes en mild stämma nedifrån dörren. Det var Jagmannens huskaplan, en gammal man med silsverlockar, under hvilka tvenne barnaögon tittade fram. IIan hade kommit in under lagmannens tal, men stannat tyst vid dörren. — Hell och säll, fader Johan — ropade lagmannen emot honom — kom och se min lycka och bed sedan Gud för gamle lagman Carl Thordsson, att han icke må blifva förmiten deraf. — Gud allsmäktig höre eder fromma bön! — sade kaplanen, stilla framträdande inom kretsen. — Väl hafven I kommit tårar åstad med eder prede, lagman Carl, men så hafven I ock haft brådt att torka bort dem, och hvem vet, om det icke är välsignelsen af alla de böner, hvilka stigit till Gud i himmelen för edert väl, som nu sprider värme och frid i eder lefnads afton. Lagmannen var rörd af den fromme prestens ord, och han förblef tyst under loppet af qvällen. Men sedan den enkla aftonmåltiden var slutad och