Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1870, sida 1

samling, som han sedan oaflätligt öka och fullständigat, så att hon numera upp går till, om vi ej bedraga oss, flere tusei nummer. Den grundsats som dervid följt: är den, att taga vara på och införlifv: hvarje föremål från landskapet, som kar tjena till upplysning af dess historia, od ing, seder och bruk, etnografi och kons under förflutna tider. Intet har ratats eller ansetts ovärdigt att bibehållas, ett förfarande som icke nog kan anbesallas frågan om dylika samlingar; och sålunda bar samlats ett högst värderikt material för forskare och vänner af kunskapen om vårt folk. Man träffar här en stor samling af värendsfolkets gamla beklädnadspersedlar, bruddrägter, barndoyslindor, husgeråd, musikinstrument, dryckeskärl, seldun, m. m, allt ur en eller annan synpunkt intressant genom sin form eller andra egenskaper. Vi vilja endast anföra ett exempel på hur en till utseendet odugig pjes kan få högt värde i en sådan samling. I ett fönster i ena rummet stod ett litet oansenligt fat af krukmakarearbete, prydt ini med en tupp och några äxtslingor samt andra sirater. Det såg föga tilldragande ut; men en närmare granskning visade att det ini bar i glasyr ärtalet 1684, och dermed är det, helt enkelt, den äldsta kända pjes af svensk krukmakeritillverkning som finnes i någon samling i vårt land. Man finner i samma rum som föregående åtskilliga porträtt från Småland, hvaribland hela Wieslandaslägten, åtskilliga adliga bilder, kroppsstycken af Fredrik I och Ulrika Eleonora m. m.; deribland finnas arbeten af Ebrenstrabl, Schröder och flere icke dåliga mästare. I andra rummet förvaras samlingen af jordfynd, mynt, religiösa saker, bland dem en messhake at beundransvärdt broderi, trån slutet af medeltiden, ett altarskåp, ett par messingskrusifix med emaljering, m. m.; vidare några gamla stugbonader, vapen och fanor, stolar, broderade dynor, ett kuriöst måladt bord, några dryckeshorn, bland dem det berömda Wieslandabornet, solfjädrar och en mängd andra töremål af hvarjchanda slag, som kunna intressera forskaren. D:r Wittlocks sornsakssamling, bildad under loppet af många år med stor omsorg och nit, kompletterar på ett utmärkt sätt den ingalunda fåtaliga fornfyndsafdelningen i nyssnämnda museum. Man fioner der särdeles vackra och väl behållna prot på fynd af guld, silfver, brons och jern från alla trakter af Värend, representerande såväl sten-, som bronsoch jernäldern. Det besök som under mötet egnades denna samling var säkerligen för specialisterne i facket ett af de angenämaste och mest upplysande. Att denna samlings egare ej blott ytligt sysselsatt sig med, utan djupare trängt in denna gren af fornforskLing visade hans korta, men sakrika föredrag vid mötet öfver Värends förhistoriska tid. I Vexjö omgifningar sinnas tro högst märkliga fornlemningar, hvilka alla besöktes och granskades under de minnesrika mötesdagarne. Närmast ligger Kronobergs slottsruin, dit en utfärd i vagn företogs efter första dagens stora middag. Stället ir förtjusande beläget, invid Helgasjön, som å ena sidan öppnar er vidsträckt utsigt öfver holmar och låga, skogbevuxna stränder, medan dess vågor på de andra skölja slottets murar i de forna slottsgrafvarne, der nu grönskande lundar spegla sig. Byggnaden utgjorde en aflång fyrkant och var, efter det under Gustaf och hans söner vanliga mönstret, i hvart hörn försedd med ett väldigt rundtorn, de s.k. postejerne (bastionerna). Dessa torn visa på utsidan endast små skottgluggar; inuti bestodo de förr af hvältda våningar, och skotthålen vidgade sig der till temligen stora öppningar. Äfven murarne äro utifrån otillgängliga, med få och små portöppningar, så att det hela har en fullkomligt fästningslik prägel. Hur högt slottet varit, är svårt att numera säga; dock synes det ej kunnat betydligt öfverstiga den nuvarande höjden. Alt är uppfördt af grof gråsten; gluggar och hvalf af murad tegelsten. Inne på borggården utbreder en ek af vördnadsvärd ålder sin ofantliga krona, medan smärre telningar och buskar uppspira öfver allt i ruinen. Enligt hvad com framgick af det föredrag, som hölls på stället under besöket, torde slottet till största delen vara uppfördt under Johan II:s tid, hvilket ock byggnadssättet nogsamt utvisar. Bergqvara besöktes tredje dagens morgon. Äfven denna fornlemning är belägen vid en sjö och skiljes från fastlandet genom gralvar, som ock numera temligen grott igen. Ur fornforskningens synpunkt är ruinen vida märkligare än den föregående, alldenstund hon härleder sig från medeltiden. Slottet har bestått af en syrkantig, temligen stor byggnad utan borggård, särdeles hög, då man ännu kan räkua till sex våningar, och en sjunde lär finnas qvar undor ruinen. Byggnaden, hvars grundläggning af sägnen ullskrifves hedvingen Gunnar Gröpe, som mördade St. Sigfrids systersöner, härstammar i sjelfva verket från 1400-talet och har påökats ett par gånger. Den sista tillökningen är helt och hället af tegel och förskrifver sig utan tvifvel från 1500-talet. Man varsnar der ännu hela väl bobållna spiselfoder och sjelfva hällarne nedanför. I öfversta väningens fyra hörn har slottet utanpå haft