Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

icke hunnit förvärfva sin företrädares omätliga kredit hos folket, och han är, så att säga, anvisad på sina egua fonder, sin kraft, sitt mod och sin beslutsamhet, att i vårt rättsväsende och öfriga offentliga förhållanden bringa den reda, hvarefter alla längta. Det är en eller annan punkt i hr Adlercreutz officiella förhållande, som vi gerna skulle sett annorlunda, men han medför från de chefsplatser, han senast innehaft, anseendet för de mest värdefulla personliga egenskaper. Civiloch finansportföljerna kunde under närvarande förhållanden svårligen lemnas i tryggare händer. Hr statsrådet Bergström har genom sitt inträde i konungens råd invigt en ny tillämpning af 1866 års grundlag, som icke längre borde uteblifva, nemligen att statsråd hafva fast fot äfven i andra kammaren. Om någon skall reda våra inkrånglade administrativa former, är det en man med hans stora vyer, omfattande statsmannakunskaper och energiska personlighet, hvilken lyckligtvis icke inom dessa former fått förnöta något af sina stora krafter eller taga ensidiga och prejudicerade intryck af deras traditioner. Med samma lifliga tillfredsställelse erfara vi hr statsrådet Weerns beslut att försaka en angenäm och hedrande verkningskrets, efter hans fria val, för att inträda i den kanske brydsammaste och besvärligaste af alla offentliga befattningar. Lyckligtvis medför han på sin nya plats de redbaraste politiska traditioner från ett oförlikneligt fädernehem, hvilken dyrbara skatt han förökat genom tidigt började och allvarligt fortsatta statsmannastudier samt en lång erfarenhet i offentliga värf. För nöd ändigheten att bringa enhet i den oformliga fondförvaltningen hade han redan öppet öga för tjugo år sedan, då ban representerade sin fädernestad i d. v. borgareståndet, och mer än ett yttrande af honom i första kammaren har röjt huru fast han behållit denna stora angelägenhet i sigte. Den nye chefen för ecklesiastikdepartementet är icke, såsom hans närmaste föregångare, eller hans båda nyssnämnda embetsbröder, en bepröfvad politisk personlighet. Han har aldrig utövat något representantskap, icke ens, så vidt det är oss bekant. inom sin egen kommun, än mindre har han pröfrat sina krafter och vidgat sina vyer i den nyttiga skola, som kallas folkrepresentationen. Han har gjort sig känd såsom en verksam och outtröttlig byråchef sör elementarläroverken och såsom en man af solid klassisk och estetisk konstnärlig bildning: i allt som rörer samhällets konkreta angelägenheter är han naturligen en främling. Den fullkomligt oväntade och af inga faktiska omständigheter föranledda förändringen med chefskapet i ecklesiastikdepartementet skall säkert väcka en temligen allmän förvåning i landet, och man skall hafva svårt att dertill finna någon annan orsak än den, att monarken måhända hellre ser Gluntarnes spirituelle skald, än sin i statsvärf mångårigt pröfvade forne lärare vid sitt rådsbord. Någon politisk tanke är åtminstone i detta ombyte omöjlig att upptäcka, icke ens en systemförändring i afseende på undervisningen. Skulle det vara något skäl för de tidt och ofta försporda klagomälen från detta område, torde det snarare vara den underordnade än den högste chefen, som derför har att bära ansvaret. Men om vi hafva skäl till den föreställningen, att det finnes bättre grunder än personliga tycken tör besättandet af statens högsta embeten, så förneka vi ingalunda möjligheten, att den nye ecklesias:ikchefen kan, med de utmärkta naturanlag han eger och den energie, som röjer sig i hela bans väsende, förvärfva redbara administrativa egenskaper. Om, såsom någon af våra konstälskande samtida yrkar, de kungliga teatrarnes styrelse kommer att förläggas under ecklesiastikdepartementet, skall hr statsrådet Wennerberg mähända befinnas vara rätte mannen att reda denna trassliga härfva. Vi nämde i förbigående det musikaliska författareskap, som var anledning till hans första berömdhet, men för att lugna möjliga farbågor från kyrkans sida, skynda vi oss att tillägga, att han äfven komponerat ett oratorium och en erkändt god musik till några af Davids psalmer, och vi tro icke, att staiskyrkan och ortodoxien hafva det ringaste att befara af hans utnämning. Vi bekänna villigt, att om vi sett någon objektiv anledning till ett ombyte på denna plats, är det icke i departementets byråer, som vi skulle hafva sökt den blifvande chefen; men då det nu en gång så blifvit, skola vi vara de förste att göra honom rättvisa för hvad ban i upplysningens och den sanna samhällsutvecklingens intresse uträttar i afseende på kyrkolagstiftning, undervisning, sundhetsväsende, fattigvård och alla de vigtiga angelägenheter, som i öfrigt från denna dag ställa stora och stränga anspråk på bans duglighet. I ett sednare nummer förordar Stockholmsposten särdeles lifligt frih. Funch till att efterträda statsrådet Ehrenbeim på den lediga platsen såsom konsultativt statsråd. S. P. anser att på denna plats erfordras just de egenskaper, hvilka frih. F. besitter, nemligen att, i egenskap af jordegare, vara hemmastadd i alla grenar af landtekonomien samt i de kommula förrättningarne på landsbygden. Det anses vara ,,en till trovärdighet gränsande sannolikhet, yttrar S. P., att frih. F. varit erbjuden det ifrågavarande förtroendet, churu man ej känner om han emottager detsamma, och synes S. P:s uppsats vara icke minst föranledd af önskan att besegra den ärade friherrens betänkligheter i denna del. Vi anmärka endast härtill, att det synes oss vara lyckligt, om samma egenskaper, som S. P. här betonar, kunde finnas hos en man, som tillika förmådde med sig förena ätminstone en del af andra kammarens majoritet, hvars betydelse regeringen ej bör förbise. Vi tro ock att en sådan man finnes, och dertill en man med stor talang och förträtslig karakter, om också hans jordagods icke eger samma betydelse som frihijerre Funcks. En annan sak är, om hans anspråkslöshet medgifver konom att mottaga ett sådant förtroende. Men redan att hafva erbjudit honom detsamma skulle lända regeringen till fromma i den andra kammaren. j 1