Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

— Nu hafva vi en begäran till eder, herr Ove — sade slutligen Thord — som jag menar, att I gerna skolen villfara för stoltsjungfrurnas skuld. — Ja, ja! — ropade herr Ove — sägen ut, herr Thord ...jag är färdig att spränga hästen för deras skuld, hvar så I fordren det. — Nå väl — återtog Thord -viljen I så rida till Penningeby och säga till, att man skickar oss hästar till mötes till stranden. Herr Ove svängde sin båge och gjorde ett förtvifladt språng med sin vackra häst, hvarpå han sprängde af inåt land så fort, att han var försvunnen innan man visste ordet af. — En rask ungersven — utbrast Thord — rätt en efter mitt sinne... eller hur, Nils, hvad synes dig? — Att döma efter hvad jag nu sett och hört, tycker jag som du — genmälte Nils, men med ett allvar, som väckte Thords förundran. Hans hufvud var dock så fullt af andra tankar, och känslan af välbefinnande, när han nu nalkades fädernehärden, så liflig, att han endast i förbigående lade märke till den besynnerliga tonen i vännens svar. Och under fortsatt samspråk tillryggalades sedan det återstående af vägen, tills Iljorten fälde ankar. Nils fick här åtskilligt att ombestyra i afseende på fartyget, äfvensom Thord gaf en af svennerna befallningar med afseende på Falken, i fall han skulle hafva tagit samma väg, som Hjorten, hvilket dock icke var sannolikt. Emellertid dröjde ännu hästarna från Penningeby. Solen började sjunka i vester, och skuggorna lade sig så långa öfver ängar och fjärdar, och qvällskylan kom smygande, så att det kändes godt att svepa pelskapporna omkring sig samt draga hufvorna tullt ned om öronen. Nils och Thord hade åter slutit sig till de båda jungfrurna, och den senare förstod att ännu en gång bringa talet på den finska spåqvinnan.