Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

ch ryttaren kom snart så långt n kunde se, hvem han var. — Det är herr Ove Lauritsson — sade Thord — det sämer sig väl, vi kunna nu få hästar med oss från Penningeby ned till landningsplatsen! Omedelbart derpå var herr Ove nere vid stranden. Ian helsade höfviskt de båda jungfrurna och sporrade sin häst för att till deras ära få honom ut i vattnet, och hade derunder ögonen fästade på jungfru Brita, liksom om alla hans utrop af glädje och allt hrad han gjorde för att uttrycka denna glädje gällt företrädesvis henne. Brita blickade också helt glad och varm emot honom och skrattade hjertligt åt de lustiga krumsprång, som han lärt sin häst göra vid stranden. Sedan den ystre ungersvennen lugnat sig så mycket, att han kunde afgifva ett redigt svar, berättade ban, att han straxt på eftermiddagen ridit ut på jagt och af falkenären fått jungfru Britas egen falk med sig. Men hvarken falken eller han hade gjort skäl för sig, och när han så hade kommit hit nedåt Edsviken, hade han beslutat, att låta falken för sista gången stiga i höjden, och lyckades han icke beller nu utspana ett byte, hade han ämnat rida hem igen. — Men eder falk fick ögat på det bästa bytet han kunde skaffa Ove Lauritsson — sade herr Ove och skrattade lifligt åt sitt infall. Skämtet behagade dock icke jungfru Brita, men innan hvarken hon eller herr Öve hann yttra något vidare, började herr Thord spörja om sin fader och om marsken, och hvad herr Ove visste om konungens och marskens möte i Stockholm. Derom visste den glade ynglingen något att säga, men herr Carl Thordsson hade under gårdagen kommit ridande till Penningeby, mörk och sträf som ett åskmoln, utan att likväl meddela sig med någon annan än sin husfru, den ädla fru Cecilia, som nu var den gamles tröst och rådgisvarinna i alla skiften.