Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 juni 1870, sida 2

ver ; Göteborg den 9 Juni. Vi återgifva i dag det hufvudsakliga af de betraktelser, hvarmed Stockholmsposten beledsagar underrättelsen om den nya ministörförändringen. SP, yttrar: Förtjensten af representationsresormens genomande kan sägas personligt tillhöra frih. De Geer, icke i den mening, att han skulle hafva skapat den och af egen kraft fört den igenom, utan måhända snarare så, att han i sin djupt sympatetiska personlighet upptog hela folkets känsla och med sin, öfver hvarje tvifvel höjda politiska dygd likom gick i borgen för att rätt skulle göras åt krafct. Denna föresatsens omutlighet, denna otillgänglighet för yttre inflytelser, förklarar på ett för frih. De Geer hedrande sätt den bittra fiendskap, som från några håll uppreste sig mot honom och hvilken velat stämpla hans verk såsom fåkunnighetens och det bristande förutseendets. Vi äro för ingen del några blinda beundrare af 1866 års riksdagsordning, men vi ville just se hvad vi nu varit den förutan, och vi hoppas med tilltörsigt, att framtiden skall gifva frih. De Geer rätt, då han den 4 December 1565 på riddarhuset yttrade de minnesvärda, för hela hans enskilda och offentliga personlighet i hög grad betecknande orden: ,,Ingen statskoust förmår med visshet förutse framtidens skiftningar, men derföre äro icke alla beräkningar, som ske med aktgitvande på verldsstyrelsens ötver allt uppenbarade lagar, att anse såsom blott tomma förhoppningar. Redan tör två år sedan utbrötos två värdefulla nkar af den ädla kedja, som under de betydelsefulla åren 1961 till 1866 gaf säkerhet åt vär yttre och inre ställning, i det grefve Manderström och u. v. justitierådet Lagerstråle då utträdde ur konungens råd. Frih. Gustaf af Ugglas, som då förmåddes att återtaga sin ingifna afskedsansökan, har redan för några veckor sedan nedlagt sin befattning såsom chef för finansdepartementet, och vi hade då tillfälle att uttrycka de känslor af sympati och aktning för hans offentliga verksamhet, hvilka delades ar hela den aktningsvärda pressen. hrih, af Ugglas exempel följdes i går af statsrådet Carlson, som efter sju års ansträngd verksamhet, till stor, och som vi tro, för mången ledsam öfverraskning, nedlade den mödosamma ecklesiastikportföljen. Det är i våra dagar ett grannlaga och föga tacksamt värf att vårda den andliga odlingens, kyrkans, skolans och upplysningens mer och mer kritiska angelägenheter, och allt efter de starkt nde olikheterna i åsigter om mensklighetens högsta frågor skola omdömena om de grundsatser, efter hvilka statsrådet Carlsons ansvarsfulla embetsutöfning varit ledd, äfven utfalla olika; men ipgen skall med rättvisa kunna bestrida honom åran af ett upplyst, samvetsgrant och outtröttligt arbete. som kyrkans målsman har han infört en större frihet i befordringarne, och just det vidsträcktare alscende han vid tillsättningen af regala torat fästat vid församlingens önskningar, hvilket af det gammal-konservativa presterskapet ådragit honom tadel, länder honom effer vår åsigt till högsta berömmelse. Hvad han under sin sjuåriga embetstid uträttat för skolan och dess lärare, hade vi nyligen tillfälle att vidröra. IIvad han gjort pr att lyfta lärareståndet i bildning, utkomst och social ställning, det lärer ingen af detta aktade ånds medlemmar svart förgäta. För öfrigt har ban, såvidt det är oss bekant, alltid stått på den sunda samhällsutvecklingens sida, och riksdagens kamrar hafva ofta haft tillfälle att i vigtigare frågor beundra hans glänsande föredrag. Mer än ett landsting skulle helt visst känna sig hedradt att af honom representeras i Första kammaren, då ban nu, såsom man hoppas, återtager sin i sanning höga rang såsom vetenskapsman och historieskrifvare. Frib. De Geers ord har alltid vägt tungt i rikslagen, och man bör hoppas, att Första kammaren, hvars främsta prydnad han är, skall hädanefter höra detta ord oftare än någonsin, sedan han blifvit befriad från tyngden af de embetsåligganden, hvilka under tolf är tvungit hans varma och vidtomfattande sinne under den specifika statstjenstens ok. En man som han borde vara fri att tänka och tala i alla samhällets största frågor, och man nar sett offentliga belöningar, afsedda att betrygga en sådan tankens och forskningens frihet, at fölsets ombud beslutade för ojemförligt ringare förnster än hans. Den största belöningen för hoiom blifver dock alltid den odelade vördnad, den ippriktiga tillgifvenhet, hvarmed hela det svenska olket följer honom, då ban nu, efter tolt betydel;efulla ärs obefläckad utöfning af statens högsta imbete, ändtligen uppnådt den hamn, mot hvilken van sedan flera år riktat sin kosa. Så mycket om det som varit; om den uppgående lagen är klokast att orda, vär dess sol är bergad: å tänkte våra vise förfäder. Lätom oss mottaga len utan onödigt bekymmer: den måste ju i alla all en gång bafva kommit. Den nye hr justitietatsministern fick en tung mantel att upplyfta, nen vi se ej rätt för ögonblicket, hvem som varit ättre egnad att träda under oket. II. exc. har —1k — FFF1