Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1870, sida 2

töteborg den 8 Juni. Den nyss skedda ministårförändringen utgör, . såsom naturligt är, ämne för betraktelser inom pressen. Att h. exc. frih. De Geer vid sin afgång ur konungens rådkammare cmottager från alla håll yttringar af den högsta aktning och erkänsla, är ej mer än hvad rättvisan kräft af det oförvillade omdömet. Äfven statsrådet Carlson röner nu ett erkännande, som tillförene kommit honom alltför litet till del. De nya statsråden helsas i allmänhet med förtroende, och sålunda skulle man kunna antaga att den s. k. ministerkrisen vunnit en lycklig lösning. Men icke förthy synes den meningen börja vinna insteg, att exc. De Geers afgång försvagat den nya konseljen på ett sätt, som icke kunnat ersättas genom de inträdda medlemmarne. Så har Aftonbladet trott sig kunna redan uttala, att den nya regeringen ,iär tydligen en öfvergångsminister, ett omdöme, som vi låta stå tör Aftonbladets räkning. Vi hafva varit något nyfikna att erfara huru saken skulle uppfattas från den sida, som representeras af Dagl. Alleh:a, och meddela här, utan kommentarier, denna tidnings yttrande i ämnet: yDen egentliga betydelsen af hvad som föregått ligger väl deri, att frih. De Geer upphört att vara den ledande mannen i konungens konselj och att vi sålunda fått en De Gecers-minister utan frih. De Geer sjelf. I systemet är nemligen ingen för ändring skedd. Någon tillfredsställelse kan derför förändringen icke vara egnad att väcka i landet, då man endast mist något som ej kan ersättas och i öfrigt allt är detsamma som förr; men någon missbelåtenhet bör ej heller med skäl deraf tramkallas, då man vet, att ingen annan kombination för närvarande var möjlig, emedan de som blifvit ifrågasatta att nu ingå i statsrådet af den meningsfraktion, som skulle gifvit det nybildade kabinettet en färg, som skulle afspegla åtminstone i någon mån tänkesätten hos Första kammarens minoritet och Andra kammarens majoritet, enständigt vägrat att inträda. Skälen till en sådan vägran ligga naturligtvis hufvudsakligen i hela den politiska situationen. Vi finna derför denna motsträfvighet för det närvarande lika naturlig som välbetänkt. Det är sålunda Första kammarens majoritet och Andra kammarens minoritet, som genom det nya kabinettet företrädesvis äro representerade, så som tillförene var fallet. Då riksdagen är klufven i tvenne nära nog lika manstarka fraktioner i en mängd trågor, hvilket bland annat bevisats af de gemensamma voterinharne i penningefrågor, så måste man erkänna, att den nybildade ministeren nu, sedan frih. De Geer afgått, har en så svår uppgift, att vi ej beböfva utsätta oss för att vara några , vates sinistri augurii, om vi beteckna den som en öfvergångsminister. Det synes af många tecken, som om frih. De Geer sjelf, det nya statsskickets skapare, skulle egt någon f sla af detta förhållande, då han sjelf sökt ett stöd för detta statsskicks tryggade utveckling hos män, som uppträdt såsom detsammas motståndare. Att hrr Adlercreutz och Leijonhufvud, oaktadt sin egenskap af reservanter mot detta statsskick, dock under hans auspicier inkallats i konungens råd, är en känd sak, och om det äfven, såsom vi tro, är öfverensstämmande med sanningen, att han nu önskat de begge kamrarnes talmän upptagna i statsrådet, så bevisar detta endast ett konseqvent förfarande, som, då det nu ej kunde realiseras, säges vara den direkta orsaken till hans så hastiga afgång. Man har dock knappast i en sådan förutsättning en tillräcklig grund för hr frib:s önskan att afträda ur den rådkammare, som med fullt skäl kan antagas vara uppå hans tillstyrkan tid efter annan bildad och hvars kraftigaste stöd under vexlande skiften hr friherren oemotsägligen städse utgjort. Men om än anledningen till detta vigtiga steg icke skulle förvaras i något statsrådsprotokoll, ej heller vid konstitutionsutskottets blifvande granskning af samma protokoll ens kunna spåras, äro vi dock öfvertygade, att hr friherren icke utan högst giltiga skäl velat undandraga fäderneslandet och konungen en medverkan, som under de tolf år hr friherren beklädt detta höga embete visat sig vara af en så stor betydelse. Vi bafva, såsom våra läsare förnummit, icke alltid delat samma mening rörande allmänna frågor som det kabinett, i spetsen för hvilket br friherre De Geer framstått. Men sådant oaktadt hafva vi aldrig ett ögonblick tvekat erkänna, att, då det främsta vilkoret för ett verkligt förtroende till personer, som hafva det vigtiga uppdraget att leda landets styrelse, utan tvifvel är vissheten om deras sedliga allvar, rättrådighet, fosterlandskärlek och varma intresse i arbetet för den konstitutionella frihetens sak, hr friherre Louis De Geer varit den värdigaste representanten för en politik, som städse burit denna vackra stämpel, ja, för sammanhållningen och framgången deraf oumbär