Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juni 1870, sida 2

rTegentombyte, etter hvilket hr Iriherren inkallades i rådkammaren. Här är icke tillfälle att skrifva hr frih. De Geers historia såsom statsman, eller ens att redogöra för de regeringshandlingar, hvilka hafva honom att tacka för sin tillvaro, ej helier för de landets fredliga utveckling hotande älventyr, som genom hr friherrens och hans samtliga kollegers inflytande blifvit afböjda. Hr frih. De Geers minister har väl, enligt vår äsigt, icke varit för landets industriella förkofran tillfredsställande, bvarför vi ock deremot fråmställt våra erinringar; men detta kan icke hindra oss att yttra den öfvertygelse, att svenska folket måste stå 1 oförgätliga förbindelser till den man, som genom sin ädla personlighet, sin fasta vilja och sitt oinskränkta förtroende både hos folket och konungen lyckats att på laglig väg och i lugn genomföra en så genomgripande förändring af vårt statsskick som ombildningen af ett uräldrigt representationssätt. På statsrådet Carlsons afgång torde man i allmänhet varit minst förberedd, och ej så ringa likhet torde förefinnas i proceduren dervid med den, som egde rum vid den förre finansministerns. Åtminstone lär hr statsrådet sjelf ej göra någon hemlighet af, att han lemnat sin plats ,,på grund af K. M:ts nådiga vilja. Hr Carlson har kanske varit den bland den förra konseljens samtliga medlemmar, hvilken lyckats ådraga sig de flesta vedersakare så inom skolan som kyrkan. Men detta är den nitiska och konsiderationslösa verksamhetens vanliga lott, så att endast för denna omständighet förtjenar han hvarken ros eller tadel. Allt beror derpå, huruvida nitet varit visligt och rättvisan i öfrigt grund för handlingssättet. Att hr Carlson halt god och redbar vilja, är allmänt erkändt, men då klandret emot honom bland presterskapet närmast föranledes, såsom vi tro oss veta, af åtskilliga befordringsärendens inom kyrkan afgörande annorlunda, än som ansetts med stadgade befordriagsgrunder öfverensstämmande, så bör man ock taga i betraktande det inom det kyrkliga mer än inom andra områden kinkiga åliggandet att afgöra en befordringsfråga så, att ej klander från något håll skall uppstå. Inom läroverket äro hr Carlsons nit och insigter kända och erkända. Kanske skulle arbetet dock der drifvits med större framgång, i samma mån som ett mindre noggrannt reglementerande i detalj förekommit. Likasom hans afgång var oväntad, så var äfven hans återgång till lärostolen i Upsala det icke mindra. Om nu det arrangeras så, att ban på detta sätt blifver i tillfälle att få afsluta sitt så lyckligt påbörjade historiska arbete öfver de tre stora Carlarne, som utgör en fortsättning af Geijers Svenska Folkets Historia, så har han dermed återvunnit en verksamhet, som, på samma gång den fyller det tomrum i hans själ, som hans så hastigt afbrutna, hängifna verksamhet i skolans tjenst lemnat efter sig, blifver den fosterländska bäfden till gagn. Huru mycket större ära bereder han icke härigenom äfven sig sjelf, än om han nu skulle sökt och funnit en landshöfdingeplats såsom reträtt, hrarom åtskilligt tillförene ryktesvis försports! Han hade då troligen föga kommit att gagna det allmänna, ehuru vi dock tro, att han skulle gjort det mera än ett annat f. d. statsråd, som ifrån en ovanligt utmärkt akademisk lärare blef ett medelmåttigt statsråd och en underhaltig landshöfding. Så kallade reträtter för afgående statsråd borde endast undantagsvis ifrågakomma, hvaremot embetsmän, som inträda i statsrådet, borde förbehålla sig sina innehafvande sysslor såsom sådana. Af tväonda ting är detta det minst onda, men torde blifva oundgängligt, i fall statsrådsombytena hädanefter blifva tätare, än som hittills varit fallet. Statsrådet v. Ehrenheim hade redan långt före sitt inträde i konseljen på flera sätt lagt i dagen sin tillgifvenhet för det De Geerska kabinettet och gjort detsamma genom oförtruten verksamhet icke oräsendtliga tjenster. Hans inkallande i kabinettet kunde derför betraktas som en välförtjent belöning, om en statsrådsplats numera kan få en sådan benämning. Han har under riksdagarne varit mycket använd för att tala å regeringens vägnar i kamrarne, och han har dervid gjort sig känd för en lugn och klar uppfattning, en upplysande, stundom vältalig framställning. Han har derför alltid varit hörd med uppmärksamhet och aktning. ÅÅtt öfvertaga finansportföljen i ett kabinett medsör nästan i alla länder, der den allmänna ordringen är stadgad, det svåraste åliggandet. Herr Weern har lärt konsten att sköta sina egna finanser förträffligt. Göteborgs samhälle står äfven till honom i outplånliga törbindelser för hans för detta samhälle gagnande riksdagsverksambet, såväl i förra borgareståndet som under det nya statsskicket såsom ledamot i Första kammaren. Hans motioner hafva i allmänhet varit mycket sorgfälligt utarbetade. Hans val, yttrar i dag Stockholms Dagblad, ,är en triumf för bourgeoisien, åt hvilken han helt säkert kommer att göra hederDet förefaller oss nästan, som om konung Karl den femtonde, när han tillfrågade hr Weern, om han ville åtaga sig finansportföljen, hade gått till väga på samma sätt som konungen i ett annat land med mycket sämre finanser än vi, nemligen Victor Emanuel af Italien, då han, ösversiggifven öfver de hopande svårigheterna, kallade till sig den mycket rike mr Pierre Bastogi och sade kort och godt: Bastogi, sätt mina finanser i samma blomstrande skick som edra egnal Det är icke lätt, sire, svarade han, ,,men jag skall försöka. Mr Bastogi lemnade emellertid ministren utan att hafva lyckats i försöket. Vi hoppas att herr Wiern skall lyckas bättre med Sveriges. Vi erinra oss bärvid ännu en uppgift ur samma källa, hvarur vi hemtat ofvanstående), att ibland orsakerna till Italiens för det närvarande förtviflade finansiella ställning äfven uppgifves den unga statens något förtidiga omfattande af frihandelsteorierna ). Om den nye finansministern möjligen fäste någon uppmärksamhet på dylika små vinkar, blefve vi stärkte i vårt hopp att han skulle lyckas bättre med Sverige än Bastogi med Italien. Liksom hr Worrn är en representant för majoriteten i Första kammaren, så representerar herr Bergström minoriteten i den Andra. Om någon skulle kunna kallas intelligenspartiets chef, så vore det han. Han är skarpsinnig och oförskräckt. IIans mantr anses af många ej nog fira för ett statsråd andra mena, att det ej skadar, att man vänjer sig äfven vid sådant, och vilja äfven i denna omständighet se en ,öfvergång. Men min åtrå var en annan-, säger Talis Qualis på ett ställe, för att nu ej citera mera. Så föreställa vi oss äfven att hr Wennerberg skulle hafva tänkt, då man bjöd honom in på det stora politiska fältet. Knappast har väl någon under sitt lit varit så obenägen för att deri taga någon del som ,,Gluntarnes glade sångare. Hvem kunde tro, att han skulle sluta som ecklesiastikminister! Emellertid, skämt å sido, är det vår tro, att svårligen ett bättre val kunde trä Han är redan mycket hemmastadd med de ärenden ban mest kommer att handlägga. Allvar i karakteren, djup och klarhet i tanken, stål i sinnet hafva aldrig saknats hos herr W., icke ens när han utgjorde centrum i en glad ynglingakrets, som roterade omkring honom såsom planeter omkring en sol, at hvilken de lånade sitt sken. Äfven Stockholmsposten egnar en längro framställning åtjde afgångna regeringsmedlemmarne och deras efterträdare, hvilken dock utrymmet ej medgifver oss att i dag återgispa. Staden och Länet. Ängsartygsmissöde. Holländska ångaren ,,Gotbenburg. som den 20 i