Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1870, sida 3

18 J — DD 2— nad. Invändningen, att hosrätternas anseende derigenom skulle förringas, bemötes med följande träffande svar: .Sjelfva domstolen har såsom öfverrätt tillräcklig myndighet af lagen, för att göra sitt tillbörliga anseende gällande, och detta anseende skall säl! ligen snarare tilltaga än minskas, när den vigt det förut i opinionen egde, ökas genom den sarskilda kännedom af ledamöternas individuella förtjenster, som alltid blir en följd af deras mindre talrikhet på hvartdera stället, och af den inskränktare krets, inom hvilken de verka-Beträffande farbågan för störd enhet i lagskipningen i följd afs hofrätternas utflyttning anföres: ,,att begreppen om lagens tillämpning kunna vara delade emellan de rskilda divisionerna äfven såväl om de sianas på ett ställe, som om de hålla sina sessioner på ätskilliga orter. Den nuvarande enheten består isynnerhet uti den yttre och formella likheten i betssättet. Och som denna likhet icke är af det värde, att afvikande derifrån skulle kunna medöra någon olägenhet, synes der ej böra antagas för giltigt skäl emot den föreslagna förandringen. Som bekant är föranledde detta betänkande väl att år 1520 en särskild hofrätt inrättades för Skåne och Blekinge med säte i Kristianstad; äfvensom det lyckades efter derom vid flera riksdagar förnyade motioner, att efter 34 år ändtligen få lagmansrätterna å landet och kämnersrätterna i städerna indragne samt rådhusrätterna derstädes förvandlade till första domstol; men i afseende på den förändrade organisationen af underdomstolarna på landet, ehuru år 1849 enhälligt tillstyrkt jemväl!l af lagberedningen, befinner man sig ännu på samma punkt som förut. Det är liks a väl denna reform, som dag för dag blir allt mer och mer behöflig. Visserligen har man försökt att i viss mån vidtaga; en reglering af domsagorna med bänsigt till att, om möjligt, erhålla en gemensam tingstad inom hvarje domsaga; men den ännu vigtigare frågan, att erhålla permanenta domstolar äfven på landet, ligger fortfarande nere. Vi föreställa oss likväl, att utan en sådan reglering, en förändrad mer eller mindre lyckad indelning af dom-! sagorna är för de rättsökande af föga vigt. På sednare tiden har man kommit på den tanken, att vinna ändamålet genom att upphäfva den särskilda jurisdiktionen för de mindre städerna samt på detta sätt erhålla medel för den nya organisationen, hvilken på vissa orter skulle förena eller! omfatta både stad och land, i hvilket afseende man föreslagit, att alla underdomstolar skulle förvandlas till ett slags kollegialrätter, sammansatta ungefär på enahanda sätt som de nuvaraude rådhusr terna i Stockholm eller med tre lagsarne ledamöter i hvardera, hvaremot den gamla nämnden på landet skulle försvinna. Vi vilja nu icke vidare yttra oss om detta vidtutseende förslag, än att vi hysa stora betänkligheter vid upphäfvandet af den uråldriga och med svenska allmogens öreställningssätt så nära införlisvade inrättningen af nämnd; och då i öfrigt sörslaget förutsätter ej mindre ändring af 31 S regeringsformen, än ock en väsendtlig rubbning af grunderna för valen till riks dagsmän särskildt för landet och särskildt för städerna, befara vi, att emot samma förslag möta så många invändningar, att dess genomförande väl kan hinna förtära både en och två justitieministrar utan att lyckas, så att man gerna må härvid kunna I i 1 i I i i i i I i I tillämpa det kända ordspråket: medan! gräset gror ete. Och, i sanning, landet har icke råd att längre vänta på ifrågavarande reform. För vår del finna vi för densammas snara åstadkommande en vida: enklare och, som det vill synas, temligen lätt utförbar plan. Den deruti, att, jemte det domsagorna så indelas, att de åtminstone i de flesta delar af landet erhålla en gemensam tingstad, häradshöfdingarnes arbeten blifra fördelade på det sätt, att de kunna hälla ordinarie ting åtminstone en gång i månaden på de tider lagkomitön och lagberedningen föreslagit. För denna plan finnas motiverna på ett! så klart sätt framstälda af lagkomitöns arbetande ledamöter i ett betänkande af den 29 December 1825, att vi icke kunna neka oss nöjet att här anföra de väsendtligaste af dessa. Domarens kull (heter det) är att ordna sakernas gång, böra parterne, inhemta deras skäl och pröfva deras tvister. Ilan skall ock vaka dera, att öfver allt, som vid rätten förebafves, noggranna minnesböcker hållas. Att skrifva dessa böcker eller, hvad som är detsamma, att föra de protokoll, hvilka vid rätten skola finnas, är ett göromål, mindre lämpligt för domaren sjelf än för en underordnad person, känd i äldre författningar under namn af rättegångseller handli krifvare. Om båda dessa befattvinzar äro gjorda till ett förenadt åliggande för en och samme person, måste det lugn och den värdighet, domarens kall kräfver, stundom vika för den brådska och det mekaniska bestyr skrifvarebefattningen medför. Vid en landtdemstol förekomma årligen en så stor mängd råttegångsmål och andra ärenden, att för deras behandling och expedierahde inom bestämda tider mera ihärdighet och arbetskraft fordras, än en menniska under oafbruten ansträngning möjligen kan i längden bibehålls. I samma mån, som domaren mognar till skicklighet för sitt egentliga kall, tröttnar han vid det oändliga skrifveriet. De öfverhopande göromålen tvinga honom att söka ledighet; och öfverdomstolarne, som känna förhållandet, kunna ej vara obenägna att bevilja den. Så länge domaren skall ensam göra allt och svara för allt, kan man svårligen begära, att han skall rastlöst förrätta sitt embete. Fördelas åter arbetet, dymedelst att serskilda protokollister tillförordnas, så har man större anspråk på hans jemna rerksamhet; och man sätter derigenom äfven den äldre domaren i tillfälle att gagna med den erfarenhet han under en långvarig embetsförvaltning hunnit samla. Vidare yttrar komiten, som i förslaget till Rättegängs-Balk föreskrifvit, hvad som i allt fall synes nödigt, att ett protokoll, för att ega vitsord, skall efter tre dagar består endast! I I I I