Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1870, sida 3

af spektroskopet har dock en säkrare ledning vunnits i detta hänseende. Detta nya instrument angifver nemligen ögonblickligt kolhaltens försvinnande i metallbadet. Bessemer lemnar oss dertill i en stor osäkerhet vid bestämmandet af den mängd spegeljern, som bör tillsättas. IIeatons metod är måhända ännu mera aflägsen från den ståndpunkt at fullkomning, som den kan uppnå. Det är också erkändt, att dervid, både i tekniskt och ekonomiskt hänseende, ännu mycket återstår att göra. Emellertid vill det synas, att man är kommen så långt, att man, efter tackjernets halt af främmande ämnen, kan beräkna, huru mycket natronsalpeter bör tillsättas. Dessa tackjeruct förorenande ämnen syrsätta sig i följande ordning: först kisel, sedan svafvel, fostor och sist kol. Ju mindre at dessa finnes i tackjernet, desto bättre lyckas metoden. Besparing af det kostbara reagenset uppkommer derför, när masugsgången ställes så, att ett monimum tillföres tackjernet af dessa ämnen. Biand alla elementer är väl syre det som bäst förmår att från jernet afskilja kisel, fosfor, svasvel och kol; salpetersyran, bunden vid baser, är också särdeles lämplig, såsom gifvande lättsmältliga och reducerbara salter. Mångfaldiga profningar, anställda med Heatons stål, tyckas utvisa, att det besitter egenskaper, som göra det särdeles tjenligt till jernbankskenor, men det fordras dock en längre erfarenhet, innan något bestämdt omdome härölver kan uttalas, Metoderna Bessemer och Heaton, som båda befinna sig i raskt och oaflåtligt amätskridande, äro underkastade ständiga vexlingar. Af denra orsak faller det sig icke lätt att jemföra dem ur ekonomisk synpunkt. Emellertid vill det synas, att båda kunna ostördt fortgå i jembredd med hvarandra. Ileaton gör ej heller anspråk på att ersätta sin föregångare; hans sträfvan går endast ut på att bereda stål af sådant tackjern, som hittills varit ansedt för odugligt härtill. Bessemer och Heaton besitta törtjensten att hafva förvandlat stälberedningen från en långsamt gående till en hastigt verkande kemisk process. Detta har låtit sia vöra derigenom, att de hafva åvägabragt en innerlig beröring och samverkan mellan reageuserna och tackjernet. Båda metoderna befinna sig ännu på sitt första utvecklinasstadium, men den kraft, hvarmed de bedrifvas, och det nit, hvarmed de omfattas, berättiga till den förväntan, att redan den närmaste framtiden skall för dem medföra väsendtliga förbättringar.