Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1870, sida 1

tor och superintendent öfver svenska kyr skan att insätta alla andeliga i deras em beten, att förhöra, döma och afsätta dem äfvensom att utöfva en visitationsmyndig het, som sjelfva biskoparne skulle var: underkastade. Men af denna kyrkliga för valtningsplan blef intet, då uti Sverige e funnos några elementer till en verklig ad ministrativ hierarki, och då konungen: böjelse för personligt regimente ej kunde passa tillsammans med en så vidsträckt myndighet i en embetsmans hand. Emellertid visar planen, att kung Gustaf be straktade stiftens fordne herrar endast som sina andeliga sogdar. Törs. framhåller med afseende på de gamla domkapitlen att de voro af så äkta skatolsk natur, att så snart reformationen öppet bröt med den katolska kyrkans grundsatser, de icke behöfde sönderbrytas Jutan sönderföllo af sig sjelfva. De hade sicke något att uträtta, sedan kyrkans borgerliga och politiska värf var förbi och den religiösa kulten blifvit i så hög grad förenklad. Att kapitelgodsen skulle tillfalla kronan var under dessa förhållanden helt naturligt, helst när genom svenska kyrkans skilsmässa från Rom det starkaste stödet för kanikernas rätt till den bortrycktes. Reduktionen, som gjorde dessa gods till statens, var emellertid lång sam och successiv, då äfven med afscende på dem den åsigten att förvärfvade personliga rättigheter borde respekteras tyckes ha gällt, så att åtgärder vidtogos för att skydda kanikerna mot svåra följder af indragningarna. Samma väg som kapitelgodsen gingo klosteregendomarna, hvilkas indragning var en naturlig följd af de nya grundsatser, som ogillade klosterlifvet Inom trettio års förlopp hade denn: stora revolution utförts. IIierarkien var krossad, kulten bar den evangeliska lärans prägel, presterna och till och med biskoparne lefde enkelt och voro ej flera än som behöfdes för församlingarnas själavård. De två tredjedelar af tionden, som kommo i fråga till indragning, voro fördelade mellan biskopen, sockenkyrkorna och domkapitlen, då den andel (vanligen två niondelar), som enligt de gamla lagarna var anslagen till de fattige, under medeltidens lopp småningom blifvit dragen till kapitlens underhåll samt hade erhållit namn af kaniketionde. I följd af denna tiondens fördelning kunde den icke med ens tillfalla kronan, utan tiondereduktionen liksom godsreduktionen försiggick långsamt och styckevis. Kaniketionden var i början bunden vid de olika prelaturer, prebenden, kloster och hospital, hvilka hade hvar och en sina vissa kyrkosocknars kanikemedel till uppbörd, och blott i mån af kontraktens upphätvande tillföll den kronan liksom den s. k. biskopsdelen, som genom de första kontrakten delvis var förbehållen åt innehafvarne, gjorde det vid dessas frånfälle. Först omkring år 1545 ha dessa delar af tionden varit fullständigt förvandlade till kronotionde. Indragningen af kyrkornas tredjedel uppsköts till 1539, men då ägde den rum öfver hela riket, såsom det tycks icke i följd af något ständernas beslut, utan blott af den kungliga viljans. Förf. uppgör en sannolikhetsberäkning öfver resultatet af förändringarna i den svenska kyrkans ställning uti ekonomiskt hänseende, begagnande sig dervid af den gamla kyrkans inventarieförteckningar vid eller närmast före den tid, då kronan öfvertog räntor och gods. Han kommer till det resultat, att förhållandet blir som 1 till 7, om man jemför de begge periodernas stater allenast för biskopar och stiftstyrelse, men att den blir som 1 till 434, om man jemför dem med afseende på hela den högre kyrkostyrelsen, undervisningsverken och hospitalen tillsammans. Dessa stora olikheter i de begge alternativernas sifferresultater vittna om huru olika grundsatser, som gjorde sig gällande i ekonomiskt hänseende inom den katolska kyrkan och den lutherska. Den katolska kyrkan hade användt den aldrastörsta delen af sina tillgångar för sina biskopars, kapitels och klosters underhåll, då deremot inom den lutherska kyrkan genast en summa, nästan motsvarande den, som användes för kyrkostyrelsens och stistsärendenas behof anslogs åt skolor, kyrkor och proster af högre rang i det öfriga riket. Efter att ha framhållit dessa punkter, erkänner förf. å andra sidan, att den sistnämnda kyrkan långtifrån gjorde för den andliga kulturens befrämjande hvad man kunnat vänta af hennes natur och fordringar, och ban ser den egentliga orsaken dertill i hennes högste ledares, den kunglige reformatorns, rent praktiska riktning och hans förkärlek för de angelägenheter, som syntes honom vigtigast för landet, nemligen rikets upprättande ur politisk söndring och ekonomiskt betryck, förvaltningens ordnande och konungaväldets stärkande. Förf. håller före, att reduktionen borde stannat vid den punkt, hvartill vi i vårt knapphändiga referat af hans framställning nu ha kommit. Indragningen af kyrkooch prestehemmanen klandrar han skarpt och siger, att de tillgångar, som landskyrkorna förvärfvat under den katolska tiden och som visserligen hufvudsakligen tagits i anspråk af den kostsammare katolska gudstjensten, utgjorde deras välfångna egendom, som framdeles kunnat användas för rent kommunala ändamål. Verkligen upprörande är hans beskrifning C DÅ