de sig sjelf, och han höll sig icke sör god att begagna sig deraf. Så hastigt, att det snarare kunde tagas som en verksamhet af instinkten än af tanken, öfverblickade han sin ställning och de sannolika följderna af sitt tillsångatagande och ställande inför rätta, och då han tydligt insåg, att här väntade fullkomlig tillintetgörelse eller åtminstone i hög grad försvårade utsigter till en möjlig räddning, kastade han sig med hela spänstigheten af sin ande öfver den enda möjlighet, som nu stod honom till buds, den att vädja till segrarens ridderlighet, en sträng som hos Nils Bosson vibrerade för det minsta vidrörande. — Jag visste icke — sade han — att det var öfverensstämmande med svenskmanna dygd att smyga sig öfver sin fiende, ...och allra minst trodde jag det om eder, herr Nils. ... Men till riddarens förvåning svarade Nils: — I kunden hafva rätt, hvar fån I något begrepp om heder och riddareära. . . . — Åtminstone så mycket, att jag icke dömer ohördan man eller blott efter skenet. ... — Men I låten andra döma efter skenet, och det är vida värre. ... Tänken på stugan vid Altuna kyrka, tänken på vårt möte på NRafvelstad inför herr Krister Nilsson. ... Det var ju handladt och taladt, som en riddare bör att handla? Jost von Bardenvleth bet sig i läppen och bleknade, men han hann icke svara, förr än lätta steg hördes uppför trappan, som ledde upp till däck, och der visade sig tvenne ljusa skepnader, hvilka döko upp liksom svanor öfver hafvets bryn och skådade förskräckta omkring sig. När de så fingo se Nils Bosson, störtade den ena af dem fram med utsträckta armar och kastade sig till hans bröst. (Forts.)