Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 juni 1870, sida 1

Litteratur. Sveriges inre historia från Gustaf den Förste, med särskilt afseende på förvaltning och ekonomi af Hans Forssell. Första delen. Sednare afdelningen. Stockholm 1870. P. A. Norstedt Söner. I detta häfte fortsättes författarens på vidsträckta och grundliga forskningar baserade framställning at statens vinst af kyrkan genom reformationen. Författaren visar, att beskattningen, som i början i någon mån modererades genom den traditionella föreställningen om klerkernas höga samhällsställning, steg i den mån, som dylika betänkligheter fingo vika för konung Gustafs allt mera stadgade öfvertygelse, att verldslig ståt ej anstod andans män. På samma sätt gick det till med reduktionen af lönerna och de till det andliga ståndets fromma anslagna jordegendomarna. De s. k. biskopsborden indrogos successivt vid lägliga tillfällen, vakanser etce., och 1548 voro de alla försvunna. Förändringen i biskoparnes ställning bestod då ej blott deri, att deras inkomster reducerats till en sjundedel af hvad de förr varit, utan äfven deri, att kyrkans styresmän blifvit beroende af staten, enär de blifvit dennas löneller förläningstagare. Bestämmelserna i Vesteräsrecess och ordinantia voro så lösa och svåsvande, att konungen hade fria händer att inskränka det högre presterskapets makt och kringskära dess inkomster i den mån som han sjelf fann för godt, allt eftersom hans egen öfvertygelse om gagnet deraf mognade. Till och med den myndighet, som förbehölls åt biskoparne, nemligen den att döma öfver prestens tjenstefel och uti religionssaker, tyckes ej konungen ha respekterat, då det befinnes att ej långt efter recessens och ordinantians antagande, han sjelf utöfvat dispensationsoch domaremyndighet i giftermålssaker och en viss domsmyndighet i fråga om presterlig tjenstöfning. Ordinantian hade bestämt, att biskoparne skulle tillsätta prester i församlingarna, men ett tillägg gat konungen rätt att pröfva kandidaterna och afsätta de redan tillsatta, och kung Gustaf begagnade sig i vidsträckt mån af denna rätt. Konungen betraktade den myndighet, biskoparne utöfvade, såsom anförtrodd af honom sjelf, så att han kunde upphäfva den, när han ville, genom att sjelf ingripa i sakernas gång. Det var nära, att biskopsmyndigheten blifvit helt och hållet tillintetgjord, då Georg Norman befullmäktigades såsom konungens ordina