Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 2

— bejdebref! — upprepade Carl och sprang upp, liksom under inflytandet af en besvärjelse. — Ja! — fortsatte riddaren — I skolen nu, nu genast, genom borgmästarno, som äro eder tillgifne med lif och själ, låta sammankalla stadens råd, framställa edert ärende och omedelbarligen derpå låta omsluta slottet . . Så skolen I låta budkassarne gå, jag svär vid de tre sjöbladen i min sköld, att I inom en vecka skolen hafva så mycket folk, som I behöfven för att påminna den glade konungen om hans pligter, hans löften och eder. Marsken försjönk i tankar, och så väl Gustaf Anundsson som lagmannen fästade sina blickar på honom, den förre med hela innerligheten af en kraftigt uttalad öfvertygelse, den senare med forskarens lugn, liksom ville han se, hvilken verkan de tändande orden kunde hafva på hans mäktige brorson. — Men stunderna äro dyra, trände — började herr Gustaf, då marsken dröjde. — Nu hafven I eder räddning i eder hand, om några ögonblick är det försent. ... Tänken uppå derjemte, att det är ej blott eder sjelf som faran hotar, utan han rufvar likt lejonet i konungens sköld öfver hela Sveriges land. Hvad hafven I väl att förlora, frände ...? Månne mera, än hvad I detta förutan skolen mista, då I deremot hafven makt och ära och efterverldens beundran att vinna. ..! Ännu betänkte sig Carl, och äfven lagmannen hade nu lutat bakan mot de öfver svärdfästet korslagda händerna. Slutligen såg marsken upp, och han sästade sina ögon på den väntande riddaren. — Nej, nej, frände — sade han — edert råd må vara godt, men konungen har dock mitt löfte, och ännu är det icke brutet. . .. — Men blir — inföll riddaren — inom trenne timmar skolen I finna det! — Nå väl, då vill jag ock följa edert råd, men icke förr!