Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 2

är vid ett så beskafladt lån, som jag förordar, och som jag skulle vilja kalla Serie-lån, betalningstiden på förhand bestämd genom länets indelning i olika serier, så att er serie förfaller till betalning ett visst år, en annan serie året derpå o. s. v. Om man då tänker sig ett sådant lån, hvilket skulle återbetalas på 40 år, så kan man antingen indela det i 40 serier, med bestämda förfallotider, eller ock kan man bestämma återbetalningen på det sätt, att amorteringen af lånet börjar först efter en tid af t. ex. 10 år, eller någon annan tidpunkt, som kan vara läglig — t. ex. efter 18 då 4:de serien af 1869 års lån är utgången hvilket fall seriernas antal måste minskas och rättas efter den återstående tiden för lånets amortering. Detta system har den, enligt min tanke, högst vigtiga fördel med sig, att hvar och en på förhand vet när hvarje obligation skall betalas och att man således kan skaffa sig sådana, som bäst passa efter hvars och ens omständigheter. Den som anser sig inom kortare tid behöfva återfå sina penningar väljer naturligtvis obligationer på den betalningstid, som närmast motsvarar hans önskningar, och den som i främsta rummet afser en säker placering på längre tid, såsom t. ex. kassor och stiftelser, han tager helst en obligation af de sista serierna, som äro tillgängliga. Ersarenheten har bekräftat, att så tillgår; och det har visat sig att, vid val af olika serier, som erbjudits allmänheten, de aflägsnaste, hvilka mest närma sig till hvad man kallar en fast placering, varit de begärligaste. Jag har förr varit något tveksam huruvida ännu, då en större fondmarknad hos oss saknas, tiden vore inne att utsläppa obligationer på lång tid, med utsigt att få dessa obligationer placerade inom landet, ilket jag för min del lifligt örskar och således äfven vill genom lånesättet, såvidt möjli är, befordra; men jag böjer mig med glädje för den erfarenhet, som i detta afseende blitvit på senaste tiden vunnen. Det vill också synas mig, som kunde man på grund af denna erfarenhet med temligen stor visshet förutse, såväl att ett lån på längre tid numera kan här i landet utan svårighet eller olägenhet upptagas, som ock att den låneform, hvilken riksgäldskontoret redan två gånger med fördel, för kortare lån begagnat, d. v. s. mot obligationer, der återbetalningstiden är på förhand bestämd, äfven med framgång kan användas för lån med längre framskjutna förfallotider, enär det visat sig, att just dylika serier varit de, som af allmänheten mest efterfrågats. Af hvad jag nu yttrat framgår att. enligt min mening, bör man besluta sig för ett lån, som icke endast fyller behofpet för dagen, utan äfven i öfrigt upptyller de ändamål, som med denna upplåning åsyftas, samt att man, med nödiga modifikationer, bör välja den form för lånet, som hittills begagnats för de tillsalliga lånen, hellre än att upptaga ett s. k. amorteringslån, hvars förnämsta lockelse ligger i den kapitalrabatt, som dervid alltid måste beviljas och som sedan bereder utsigt att genom lycka vid utlottningen göra någon vinst. Genom ett serielän skulle deremot dessa uppoffringar och olägenheter kunna undvikas, ty det är min bestämda öfvertygelse, att, om räntan på ett dylikt lån sattes till 5 procent, så skulle icke någou kapitalrabatt behöfva lemnas, utan obligationerna ganska väl finna atsättning al pari. I sådant fall skulle alltså detta lån, åtminstone till den del, som för nä! rande är meningen att utgifva, erhållas till bil gare pris, än något enda af våra föregående lån, hvilka alla, enligt hvad betänkandet utvisar, draga en effektiv ränta, som mer eller mindre örverstiger 5 procent och som för 1868 ärs lån uppgår i det allra närmaste till 6 procent. En särskild anledning till denna min öfvertygelse är den, att en stor del af det nya lånet skulle användas till inlösen af de obligationer med 5 procents ränta, hvilka förfalla till betalning under detta och nästkommande år, och jag vågar bestämdt påstå, att en ganska stor mängd af dessa obligationers innehafvare, hvilka ej önska återtå medlen, utan fortfarande vilja hafva dem säkert och förmånligt placerade, med nöje skulle, i utbyte mot de gamla obligationerna, taga emot nya sådana å 5 procent, stälda på den tid, som de för sig finna lämpligast. Jag tror derföre för min del att ett dylikt serielån skulle hafva stor framgång, enär såväl enskilda personer, som ock allmänna verk och i rättningar med glädje skulle placera sina med mot dylika obligationer, som löpte med en nöjaktig ränta, och hvilka, utan att vara underkastade lottning, hade en på förhand bestämd förfallodag. Genom att sålunda gå till väga kunde man på ett enkelt och för alla lättfattligt sätt och derjemte på billigare vilkor, än hittills varit möjligt, inom landet anskaffa det lån, som erfordras ej allenast för att fylla de ögonblickliga behofven, utan ock för att fullborda de jeravägar, som blifvit beslutna, samt dermed äfven afsluta den finansiella oreda, som uppkommit genom dessa oupphörligt återkommande små låneoperationer för jernvägarnes utförande. Då jag emellertid icke kan hoppas, att det förslag, jag nu tagit mig friheten framställa, skulle kunna genast vinna kammarens bifall — ty den menskliga öfvertygelsen är icke såsom ett ark hvitt papper, på hvilket man endast behöfver nedskrifva en tanke för att den der skall fästa sig, utan denna ötvertygelse behöfver någon tid för att slå rot och komma till mognad — och då det ej heller torde vara skäl att nu i riksdagens sista dagar yrka en återremiss af frågan till utskottet, så vill jag icke heller begära proposition på det af mig nu framställda förslaget, utan förenar jag mig derföre med dem, som vilja upptaga ctt större amorteringslån, utan att likväl närmare angifva sättet för upplåningens verkställande, hvilket må öfverlemnas till fullmäktige i riksgäldskontoret; hvaremot jag bestämdt måste motsätta mig att ett så litet amorteringslån som på 8,500,000 rdr skulle komma att upptagas.