Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1870, sida 2

byggnader, dels för att bereda tillgång till inlösen i sinom tid af 1867 och 1866 års jernvägslån, intager frih. Gripenstedt yttrande ett så märkligt rum, att vi tre oss böra meddela våra läsare den de deraf, som rörer bestämmandet af lånebeloppet och lånesättet. Efter att hafva gjort några erinringa dervid att man vid statsregleringarnes upp görande under sednare riksdagarne icke nog skiljt mellan de egentliga statsbehof, ven och utgifterna för byggandet af jern. vägar, fortfar hr friherren: Jag ber nu att få återgå till den föreliggande lånefrågan, hvilken, såsom hvarje sådan, innehålle tvenne hufvudomständigheter, nemligen: den ena lånebeloppet och det andra lånesättet. LÄnebe loppet har af utskottet blitvit föreslaget; til 8,500,000 rdr och lånesättet skulle blifva en till fällig upplåning. I afseende på sjelfva beloppet har jag nu, som alltid, trott att man bör bestäm. ma detta efter behofvet och ändamålen med upp: låningen, hvilken man bör hafva klara för sig IIvilka äro då de ändamål, för hvilka denna upp iåning bör ske? Jo, såsom vi alla veta, är det främsta rummet för att skaffa oss tillgångar att dermed bestrida kostnaderna för redan beslutade jernvägsbyggnader, äfvensom för att konvertera de n, hvilka redan blifvit för jernvägsbyggnader använda, men som icke utan alltför stor svärighe kunna återbetalas på det sätt, som vid den tillfälliga upplåningen bestämdes. Men derjemte anser jag, att man äfven bör ha ett annat ändamål för ögonen vid den nu ifrågavarande upplåningen, och detta är att definitivt reglera statens sinansstallning, d. v. s. att lånet bör uppgå till så stort belopp, att det kan uppsylla behotven icke blott för dagen, utan äfven för den närmaste framtiden, så att vår finansiella ställning derigenom blifver ordentligen reglerad och vi sålunda ej vidare må beböfva frtfara med denna svälnde vigilans, som i intet hänseende kan vara nyttig eller tillrådlig att fortsätta. Slutligen tror jag äfven att vi böra afse ännu ett annat ändamål med detta lån, nemlig att detsamma bör så ställas att man, såvidt möjligt är, kan erhålla medlen inom landet, åtminstone så till vida som detta kan ske utan att öfverbjuda näringarne och sålunda sätta dessa i någon förlägenhet. Utgående från dessa synpunkter kommer jag naturligtvis till det resultat, att lånebeloppet vid detta tilltälle, icke såsom utskottet föreslagit, bör inskränkas till fyllande endast af stundens behof, utan att lånet bör bestämmas till det belopp, som uti K. M:ts proposition och af åtskilliga reservanter, i enlighet med riksgäldsafdelningens beslut, blifvit föreslaget. I afseende åter å lånesättet, tror jag för min del icke att det går an, att såsom ensamt afgörande grund för detsamma, antaga utskottets resonnemang att staten, liksom hvarje enskild man, måste upptaga sina lån på det sätt, att priset blir det billigaste. Det finnes utan tvifvel vissa omständigheter, som modifiera en dylik grundsats, och jag vill genast uppgitva ett sådant fall, der jag tror att man skall gifva mig rätt! Om man endast afsåge det lånesätt, som gitver det billigaste resultatet, så skulle detta otvitvelaktigt vinnas genom att använda premieeller lotterilån, ty all erfarenhet talar för, att om man upptoge ett sådant lån, detsamma skulle hafva en strykande afgång; men jag föreställer mig att man icke endast dersöre anser sig böra upptaga ett sådant, af det ganska riktiga skäl att vissa omständigheter härmed sammanhänga, som hafva ännu större vigt, än omsorgen att göra lånet så billigt som möjligt. Det finnes tre olika lånesätt, hvilka au äro ifrågasatta, nemligen: lån med perpetuella räntor, amorteringslån samt tillfälliga lån. Jag ber att i afseende å dessa trenne lånesätt tå framställa några anmärkningar, till en del rörande sjelfva benämningarne. Detta kan måhända anses småaktigt och utan vigt, men det är icke alldeles så, y uti benämningen af en sak ligger ofta en anvisning om beskaffenbeten af sjelfva saken. Lån med perpetuella räntor äro, såsom redan sjelfva namnet intyder, beständiga och ouppsägbara, samt i afsende å betalniugstiden obegränsade, hvilket, i vissa nänseenden onekligen medför sina fördelar. Deremot är betalnivgstiden vid amorteringslån till en viss period begränsad. Detta gäller dock endast i iseende å hela summan af ett amorteringslån, hvaremot betalningstiden för hvarje särskild oblisation af detsamma icke är på förhand bestämd, itan beror på lottning, enär t.ex. en nummer kan itfalla redan det första året och en annan ej förr in efter 40, ja ända till mer än 60 års förlopp, wilket jag tror tyvärr är den amorteringstid, wartill pägra af våra lån äro utsträckta. Men ust uti denna obestämda betalningstid af dess oblisationer är det, som denna låneform enligt min anka har sin svaga sida. Då nemligen betalningsiden är obestämd, så är det klart, att den, som ar tillgångar att placera i dylika obligationer, ndast med tveksamhet vågar göra detta, dels emelan det icke fivnes någon garanti för att han icke, ntingen förr eller senare än han önskar, får sina bligationer utlottade, dels emedan det är förnadt med ganska stort besvär och äfventyr, att fvervaka alla dessa utlottningar, så att man icke enom försummelse ådrager sig förlust. För öfrigt nedför alltid ett sådant lånesystem, der återbealningstiden är obestämd och således kan blifva ångt aflägsen, den olägenheten att, om man dessörmnan behöfver disponera sitt kapital, så måste etta ske genom försäljning till dagens kurs, hvilet kan medföra kännbara förluster, helst i vårt and, der en fullt ordnad och tillräcklig fondmarkad ännu ej bunnit utveckla sig. Den tredje at le nyss anförda läneformei hvilken man, i min ka, temligen oegentligt gifvit benämningen tillliga lån,, har deremot sin väsentliga och kaaktersbestämmande olikhet med de två andra läesätten, deruti. att vid lån af detta slag betalingstiden, ej blott för bela lånebeloppet, utan äfen för hvarje särskild obligation, är på förhand oga bestämd. Detta är en högst väsentlig omtändighet, och man får, efter min uppfattning, ett hdeles skeft begrepp om dessa såkallade tempoära eller tillfälliga lån, då man — kanske till jd af den felaktiga benämningen — nödvängt vill föreställa sig att de måste inskränkas ill endast en kort tid, under det att deremot, enigt mitt förenande, intet hinder finnes för att enna klass af lån älven på längre tid med störta fördel kan begagnas. Skilnaden är endast den, tt då vid ett vanligt amorteringslån betalningsiden för hvarje obligation är obestämd och beror å utlottningen af en viss del af lånet årligen, så ejdebref! — upprepade