Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1870, sida 3

underrättades om att hon var förlofvad. Hon blef naturligtvis förvånad, men ett sådant köhslageri hörde till landets sed, och dervid var intet att göra. Fästmannen kommer sedan en gång på vist. Icke ett ord vexlas mellan de unga tu. Han lemnar tills vidare nejden, tillrustningarne till bröllopet pågå med all ifver, och den unga flickan möter i brudstolen en man, med hvilken hon aldrig utbytt en tanke, af hvilken hon aldrig mottagit ett kärleksprof. Trots denna oförtäckta och asskyvåärda slafhandel med egna barn sägas olyckliga äktenskap ändock höra till undantagen. Hvilken oerhörd lyx som herskar uti fruntimmerstoiletten äfven på denna sidan Atlanten, är jag likaledes i tillfälle genom ett exempel belysa. Vid brefskrifvarens besök på ett annat plantage, der äfven fanns en ung 13-årig flicka i huset, beslöts vid vår afresa, att hela familjen skulle följa oss till staden. Såsom fullt tillförlitligt berättades, att för den unga flickans räkning på de 3 sista månaderna förfärdigats öfver 40 klädningar. Nu tror väl hvar och en, att brefskrifvaren — förutsatt att han finge vara närvarande vid ett så delikat tillfälle som drägtens utväljande — skulle få se åskådliggjord en verklig embarras de richesse; men nej, der fanns icke en klädning, nog ny och nog modern för att dermed uppträda på stadens gator, och den unga damen måste stanna hemma. Och nöjena? frågar ni. Ja, detär redan nämndt, att pianot erbjuder det förnämsta, om icke det enda. Ty den rika och sköna naturen, som eljest skänker så mycken njutning, förlorar sitt behag, då enligt landets sed ett fruntimmer, gammalt eller ungt, så fort hon lemmar husets dörr skall vara åtsöljdt af slafvinnor och dertill, såsom bär, af en larmande barnaskara. Ett nöje — af alla det för nämsta — finnes dock här som öfverallt annorstädes: postens ankomst. Och det är verkligen nödigt att så understundom få en erinren om vårt fosterlaud, ty eljest kunde man här lätt förgäta att det finnes till. Icke nog med att ytterst tå menniskor känna detsamma till namnet, men äfven för provinsens tidningspress tyckes det vara alldeles obekant. Under 8 månaders tid har rubriken Sverige förekommit tvenne gånger. Den ena gången omförmäldes i några rader prinsessan Lovisas förmälving, och en annan gång berättades temligen utförligt kyrkoherden Palmgrens förmenta bedrifter. Nu till slut några ord om huru man kan trifvas i Brasilien. Det är en smakfråga och ganska kinkig att besvara, enär jag tror, att den tillstor del måste bestämmas af hvars och ens skaplynne. Så t. ex. om ni äro sensitivan lika och i följd deraf icke hafva nerver nog starka att uthärda ett — såsom fallet var på denna plantage — nästan dagligt uppvaknande vid piskans slag på slafvens rygg, då kan på förhand sägas, att ni lika litet skola trifvas här som dadelpalmen på Spetsbergen. Och dertill tror jag mig kunna påstå, att den qvinna hon må ega hvilket temperament som helst, som i sitt fosterland lärt sig värdera hemoch familjelif, bildande umgänge och förädlande nöjen och njutningar, hon skall aldrig finna sin irefnad bland detta råa och ohyfsade folk, hvars höjande till på gon verklig grad af odling ännu synesilordra sekter —-— 00