Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1870, sida 1

skilda rum. Det var detsamma, som marsken sjelt bebott såsom riksföreståndare, men inredt på ett annat sätt. Der funnos nämligen ru icke blott de vanliga kännetecknen på höghet och rikedom, hvilka utmärkte det äfven på Carls tid, nämligen kostbara mattor, hyenden och tapeter, utsökta arbeten af silfver och guld o. s. v., utan der fanns äfven en mängd saker, som antydde en viss yppig veklighet, ett behof efter hvila mer än efter arbete. Carl kastade en flyktig blick på allt detta, hvaraf han igenkände mycket, som han sett, när han i sin ungdom vistades i södra Tyskland, men som det icke fallit honom in att efterbilda i sitt hem, och ett svagt leende drog öfver hans läpp. Men i detsamma stod konungen framför honom. Kristofer var en helt liten och något fetlagd man. Ett visst drag af godmodighet gaf åt hans i allmänhet välbildade ansigte ett utseende, som icke förfelade sin verkan, ehuru han helt och hållet saknade det karlavulna och kraftiga, som svensken älskar att finna hos sin konung. En viss eld lågade ur hans lifliga ögon, men det var icke den lugna kraftens, den mogna styrkans, utan det var småsinnets, hvilket också h t tändningsögonblick, liksom den sidländta ängens dunster stundom tändas och irra en stund omkring utan någon högre betydelse. Föga var han egnad att uppbära det yttre skenet af konungslig höghet och konungsligt majestät, och såsom det lilla alltid blir mmdre vid sidan af det större, så tycktes konung Kristofer blifva ett intet gent emot den ståtlige marsken. Folkets tal, som ofta är skoningslöst, hade liksom slagit hufvudet på spiken, då det i detta afseende satt Carl såsom den värdigare framför konungen, och det hade på denne gjort ett djupt och outplånligt intryck. Det var att beröra hans svagaste sida, och allt som på något sätt tjenade att nedsätta marsken, omfattade han derför med en nästan sjuklig hästigket, som hvar