Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 maj 1870, sida 3

1; bär en längre och dyra sport. Tidskriften lemnar en jemförelse mellan de olika stillverkningssystemerna, beskrifver noga de olika sslipapparaterna, nemligen Völters, Siebrechts och Hartmans, samt meddelar en noggrann kalkyl, utförd i svensk qvantitet och svenskt mynt, öfver tillverkningspriset, jemte detaljeradt kostnadsförslag ötver en fabriksanläggning för tillverkning af träpappers-massa i pappform med fem maskiner sefter Siebrechts system, hvardera för 60 hästkrafter. Enligt vidare detaljerade kalkyler skulle de särliga kostnaderna för en sådan sabrikation efter nyssnämnde system gå till 101,842 rdr, men då skulle fabriken kunna leverera 16,S00 ctr massa i engelsk hamn för en summa af 159,000 rdr, och nettovinsten således blifva 87, 158, som skulle utgöra något mera än 43 procent af anläggningssumman, . , Om konstgjord sten, enligt F. Ransomes metod, är en artikel at ingeniör W. Hoffstedt, som tidskriften ock tillegnat sig till publikens fördel. Utom alla andra sompå sednare tider sysselsatt sig med spekulationer i denna sak, har F. Ransome på den praktiska lösningen af detta problem offrat nära 20 år af sin lefnad. Ända sedan år 1844 har han oafbrutet arbetat på utvecklingen af den ide, som ligger till grund för fabrikationen af konstgjord sten, enligt det af honom 1862 uttagna patentet. Hela proceduren, hvilande på rent teoretiska grunder, kan med några få ord framställas. Sand blandas med en lösning af kiselsyradt natron, till dess blandningen blir af en plastisk konsistens, hvarefter den på ett eller annat sätt bibringas den form, man vill gifva åt stenen. Denne, som nu är så mjuk att den tager intryck af blotta fingrarne, indränkes med en klorkalcium-lösning, hvaraf följden blir en genast inträdande sönderdelning af de båda för handen varande föreningarne samt uppkomsten af tvenne nya, nemligen kiselsyrad kalk, som är olöslig och tjenar såsom bindemedel mellan sandpartiklarne, samt klornatrium, som genom öfverspolning med rent vatten borttvättas. Massan är nu fullkomligt ,stenhård och kan efter verkställd torkning genast användas. Efter denna öfverblick af processen lemnar hr Hoffstedt en fullständig redogörelse för den praktiska anordningen af en fabrik för tillverkningen af den ifrågavarande stenen och beskrifver fabrii ken i Greenvich, som bedrifves under Ransome egen ledning. Vi hänvisa i detta fall till tidskriften, liksom till redogörelsen för de prof, genom hvilka den konstgjorda stenen visat sin förmåga att motstå atmosferens inverkan äfven vid mycket häftiga temperaturvexlingar såsom att i rödglödLadt tillständ kastas i isblandadt vatten, utan att sundergå någon förändring. Man har funvit, att den konstzjorda stenen kan fullt jemföras med de bästa af de naturliga sandstensarterna samt till och med är bättre i stånd att gifva varaktighet åt yttre arkitektoniska prydnadsdetaljer än någon annan hittiils begagnad stenart. Dess styrka har ge, nom noggranna prof utrönts vara mycket större än Portlandsstenens. Då Ransomees konstgjorde sten stod emot en vigt af 2,036 skålpund innan den afslets, brast ett lika stort stycke Portlandssten för 1,178 skålpunds belastning. Kostnaden är betydligt mindre. I Bruket af detta material är för öfrigt icke inskränkt till endast byggnadskonstens område. Äfven vid många industrigrenar har det visat sig medföra stora fördelar, t. ex. vid en mängd kemiskt tekniska tabriker, der man förut haft svårighet att erhålla ett material, som kunnat motstå inverkan af syror och andra frätande medel. En kanske ännu större användning har den konstgjorda stenen fått inom det mekaniska området såsom slipstenar. Hr Hoffstedts uppsats lemnar intressanta upplysningar äfven i sistnämnda afseende. : De flesta länders arkitekter, byggmästare, ingeniörer och fabrikanter hatva skyndat att draga pytta af den ypperliga uppfinningen. Sålunda hafva såväl i Europa, som i Asien och Amerika fabriker uppstått för tillverkningen af ,Siliceous concrete stone. Ingeniörstidskriften upplyser att äfven i vårt land är en dylik fabrik under anläggning vid Motala af ett bolag. År 1868 uttogs äfven här af ingeniör G. M. Dablström patent å ett likartadt sätt för beredningen af konstgjord sandsten. Innan vi lemna ingeniörtidskriften för denna gång anse vi oss, yttrar Dagbladet, äfven böra fista uppmärksamheten på en uppsats om ugnar med hög temperatur under högt blästertryck, af Bessemer, samt en icke mindre värdefull, med de rikhaltigaste detaljer af brukspatron G.F. Berndes gjord framställning om asjall vid sågverk. Det saknar icke sitt stora intresse — vi instämma deruti med artikelförfattaren — att, då man betänker hvilka ofantliga qvantiteter timmer, som årligen försågas i Sverige till plank och bräder, taga i betraktande den likaledes ofantliga mängd affall, som sågningen lemnar och som nu blott på få ställen och till ringa del tillgodogöres. Hvad form detta affall än må hafva, så består det likväl af trämassa och är följaktligen ett brännmaterial, som bör kunna användas för ett eller annat ändamål, och då vi nu äro nog lyckliga att hafva apparater, hvari det kan tillgodogöras och hvarmed vi kunna åstadkomma äfven den högsta temperatur, som behöfves vid metallurgiska processer, så är det tydligt att intet sågaffall, icke en sticka, icke ett sågspånskorn i sig sjelft är odugligt, utan skulle på nyttigt sätt kunna användas för industrien. Hr Berndes söker angifva huru mycket affall af hvarje sort, som erhålles vid försågning af ett visst antal timmer, hvarefter han, såsom ett bevis på det värde, som ligger i detta affall, tillämpar de allmänna grunderna på några vissa sågverk och visar hvad med de erhållna qvantiteterna skulle kunna åstadkommas inom jernhandteringen. Efter en mycket noggrann framställning i detta ämne, hvilken äfven den i saken för öfrigt icke invigde, men för 10sterlandets nytta nitälskande måste läsa med stort intresse, slutar artikelförfattaren med en önskan, att den bränsletillgång, som vi ega såväl i detta affall, som i våra torfmossar, hädanefter och snart måtte varp —