detta fall, och det är för framkallandet häraf som menniskovännen bör arbeta måhända Jika mycket som för afskaffandet af de lagparagrater, som den berömde engelske tänkaren så kraftigt angriper. Vigten af hans sträfvande i detta hänseende kunna vi så mycket mindre underkänna, som vi med honom djupt inse det förfärliga i det faktum, att det finns i alla länder många min, som sta föga högre än de oskäliga djuren, män som äro grymma, samvetslösa bofvar, och dock berättigade att genom giftermål få hvar sin qvinna till slafvinna — till offer. Huru sorglig äfven under mindre ogynnsamma förhållanden qvinnans underordnade ställning inom äktenskapet kan bli, visar han genom att påpeka, det äfven helt vanliga menniskor pläga vända den våldsamma, den egensinniga, den ohöljdt sjelfviska sidan af sin karakter blott mot dem, som icke hafva makt att sätta sig till motvärn. Han vill, att makten inom hemmet skall delas, så att man och hustru äro enväldiga hvar inom sitt bestämda område, och att i saker, som ej tillhöra någonderas gebit, begges samtycke kräfves. Något sådant eger redan rum inom många familjer, men förf:n önsker att det måtte vara regeln inom alla. I tredje kapitlet behandlar förf. frågan om qvinnans rätt att bestrida värf och sysselsättningar, som hittills varit det starkare könet förbehållna. IIan upptager till vederläggning de skäl, som pläga anföras mot denna stora i de sociala förhållandena djupt ingripande reform och visar, huru kraftlösa de äro. Han anser det ådagalagdt genom äldre och nyare tiders erfarenhet, att qvinnor kunna, nästan utan ett enda undantag, uträtta detsamma som män, och han anför talande bevis för sin sats samt framhåller den förlust, samhället måste göra derigenom, att det icke tillgodogör sig de utmärktare förmågorna inom den ena hälften af menskligheten — att det icke låter de begåfvade qvinnorna täfla med de begåfvade männen på embetsmannabanan, på samma gång han uttalar sin öfvertygelse, att antalet af qvinnor, som egnade sig åt det allmännas tjenst, i alla fall blefve vida inskränktare än männens, emedan de flesta qvinnor alltid skulle föredraga det kall, hvari de ej ha några medtäflare. I främsta rummet framhåller han qvinnans förmåga att regera, att utföra stora politiska värf och sluter deraf till hennes kompetens till de mindre — en uppfattning, som han anser öfverensstämma med hvad erfarenheten lärt om för qvinnan utmärkande anlag och fallenheter, i allmänhet taladt. Men äfven i andra hänseenden, der man velat anse qvinnan underlägsen, såsom på tankens och på de sköna konsternas områden, anser han, att qvinnan, om hon blott får samma själsutveckling som mannen och hennes andliga verksamhet försiggår under lika gynnsamma yttre förhållanden som hans, skall uträtta lika mycket som han. Den at emancipationsfienderna ofta anförda omständigheten, att ingen qvinna såsom skapande konstnär intagit främsta rummet, förklarar han på ett sätt, som förtjenar all uppmärksamhet, och uttalar slutligen sin fasta tro på möjligheten, att den högre tankens orginalitet, som man saknat hos de qvinnor, hvilka egnat sig åt någon af de sköna konsterna, skall under de törhållanden, för hvilkas åvägabringande han sträfvar, visa sig i qvinliga konstnärers skapelser och berättiga dem till rum vid sidan af Shakespeare och Göthe, af Rafael och Thorvaldsen. Åsigten att qvinnan är mannen underlägsen i intellektuellt hänseende angriper han kraftigt och vederlägger den grundligt, på samma gång han visar det bedröfliga i det så vanliga förfarandet att förklara qvinnan bättre än mannen, under det man å andra sidan förklarar henne oförmögen till all högre själsutveckling och verksamhet. I det fjerde kapitlet betraktar förf. emancipationsfrågan såsom nyttighetstråga. Han anser det knappast mödan värdt att bevisa fördelen af den förändring af qvinnans ställning inom äktenskapet, han föreslagit, då det onda, som hustruns lagliga underordnande under mannen kan åstadkomma, är alltför allmänt bekant, attnågon upplyst och rättänkande menniska skulle vilja förneka det, och då träldomen inom äktenskapet står i så uppenbar strid mot nyare tiders grundsatser och verkar så djupt demoraliserande. Hvilka fördelar, som afskaffandet af de nu bestående rättsinskränkningarna för qvinnan skulle medföra både åt den enskilte och det allmänna, visar han med denna lysande,