Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1870, sida 2

hvar på sitt håll närmast kunna anses höra till minoriteten. Att åter vilja förstärka ministeren med någon ledamot af landtmannapartiet, icke med , någon framskjuten och inbillad ledare i följd af några , företräden på bördens och den yttre sambällsställningens lösa grund-, utan med en verklig ledare af majoriteten i andra kammaren, är onekligen icke blott en ny, utan äfven en god och riktig tanke. Vi frukta endast, att det skall falla sig litet svårt att realisera den, om man kommer from sounds to things. Om nu också en Carl Ifvarsson — hvilken IIandelstidningens yttranden närmast kunna tyckas afse — skulle kunna öfvertalas att låta göra sig till konsultativt statsråd i ministören De Geer, så undra vi högligen, hvad dermed skulle vara vunnet för stärkandet och befästandet af denna ministör och förökandet af dess inflytande på riksdagen. Landtmannapartiet skulle derigenom visserligen ha mistat en inflytelserik ledamot, men icke vore det derigenom desorganiseradt; och hvad partiets ställning till regeringen angår, skulle den genom en dylik utnämning bli föga förändrad. Man berättar, att hr Carl Ifvarsson, tillfrågad, huruvida landtmannapartiet framgent skulle följa grefve A. Posse, ifall han såsom finansminister inträdde i konseljen, skall ha svarat: ,ja till dörren! Vi tro, att det svaret kunde ha sin fulla tillämplighet äfven på honom. Få lära väl göra sig några illusioner derom, att han från ministerbänken skulle kunna göra sig parlamentariskt gällande till gagn för regeringen. Hr Ifvarsson har inflytande på landtmännen derföre att han är klok och derföre att han icke är fåfäng och sålunda icke vill briljera med sitt inflytande. Dessa egenskaper skulle också förmå honom att genast afböja hvarje förslag att ingå i en minister, om ett sådant kunde tänkas framkomma. Han skulle småle deråt, liksom fallet skulle varit med norrmannen Ueland, om en sådan framställning blifvit gjord till honom. Den för närvarande inflytelserikaste mannen i norska storthinget, Sverdrup, har nyligen till och med nekat att bli ledamot i en kongl. komite, för att icke derigenom förspilla sitt inflytande i tinget. Då vi ansett det vara ,en riktig tanke att ministören förstärkes genom grefve Lagerbjelke och biskop Sundberg, har grunden för denna vår uppfattning legat deri, att båda dessa herrar äro högt uppburne hvar och en i sin kammare, då vi antagit, att det är just på denna väg och med sådana elementer, som ministeren bör förstärkas, hvartill kommer, att både grefve L. och biskop S. äro sjeltständige män, som skola väl veta att häfda riksdagens anseende, sedan de, hvilket man erfarit vid flera tillfällen, hysa aktning och välvilja för de representantkamrar, hvari de fört ordet, och detta trots den motvilja, hvarmed de motsågo den nya representationsförändringen. Särdeles måste man göra biskop Sundberg det erkännande, att han aldrig velat se andra kammaren komprometterad, utan alltid varit mån om dess värdighet. Under sådana förhållanden anse vi att deras fordna tänkesätt rörande det nya statsskicket icke borde längre anföras emot dem. Emellertid bör, hafva vi förutsatt, samtidigt äfven ett annat element införas i ministören, som representerar den andra kammarens mera demokratiska karakter, och detta element har icke, enligt vårt förmenande, kunnat vara ett annat än någon af de verklige ledarne för andra kammarens majoritet, vare sig mannen är hemmansegare i Halland eller arrendator på Gotland. Huruvida dessa personer skola vägra emottaga ett uppdrag af denna beskaffenhet, är en fråga, som vi kunna besvara lika litet som Aftonbladet, men att de dermed skulle förverka sitt inflytande i andra kammaren synes oss hvila på en falsk förutsättning, ty detta lärer väl bero på karakteren af den ministere, hvari de inträda, samt på deras egna handlingar. Att en man skulle, under alla förhållanden, förlora inflytande, då han från representantbänken ingår i regeringen, är ett antagande, hvilket, om det vore sannt, skulle göra all parlamentarisk regering omöjlig. Ty huru skall då en ministere kunna bildas, som eger majoritet inom representationen? Hufvudtanken i vår framställning har varit, att då en ministere vill förstärka sig med ledamöter utur representationen, bör man taga de verklige ledarne, men icke dem, som söka uppklifva på desses axlar. Blefve det klart, att en regent komme att följa en sådan grundsats.