Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1870, sida 2

ut öfver den hastigt mörknande scenen, samt höljer i skugga de hängande massor af murgrön och klängväxter, som betäcka byggnadens framsida. Då den djuptonande kyrkoklockan slår timman skakas dessa växter af en vindfsläkt, likt en dallring framkallad af det högtidliga ljud, som brummar genom graf och torn, remnad niche och vanställd bildstod i pelaren tätt bredvid. — År mr Jaspers brorson hos honom? frågar domprosten. . — Nej sir, svarar kyrkostöten, — men lan väntas. Der syns hans ensamma skugga mellan hans två fönster — hvaraf let ena ligger hitåt och det andra utåt Storgatan; — han fäller just ned sina gardiner. — Godt, godt, säger domprosten med ydlig afsigt att afbryta samtalet, — jag loppas att mr Jasper icke är alltför myccet fästad vid sin brorson. Vår ömhet, inskönt berömvärd i denna jemmerdalen, vör aldrig beherrska oss; vi böra kunna egera den. Jag finner att jag ej obehagigt erinras om min middag, då jag nu hör nin middagsklocka. Mr Crisparkle, kanke ni vill titta in hos Jasper, innan ni zår hem? — Ja visst, herr domprost. Och säga tnomi att ni godhetsfullt önskade veta wmr han mår? — Ja, gör det, gör det. För visso. )nskade veta hur han mår; för all del nskar veta hur han mår. Med en blid, beskyddande min knuffar omprosten till sin hatt, så mycket som et anstår en domprost vid godt lynne och tyr iväg med sina trefliga damasker mots tt prydligt, gammalt rödtegelstenshus, der