Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1870, sida 1

dekret förordnat, att ministören för de sköna konsterna skall hädanefter hafva till titel: ,, Ministeren för litteratur, vetenskap och skön konst, och under denna minister skall stå PInstitut, den medicinska akademien, bibliothekerna, Ecole des Chartes, de lärda sällskaperna, understöden åt lärda och skriftställare, m. m. Af de nya ministrarne är ingen särdeles känd, utom utrikesministern. Hertigen at Gramont har sedan den 4 November 1861 varit ambassadör i Wien, och på denna ansvarsfulla post har han förvärfvat sig både sin egen regerings och den österrikiske kejsarens stora förtroende. Under kriget mellan Österrike och Preussen sökte hertigen att förmå Frankrike till aktivt deltagande i händelserna samt att intervenera till fördel för Österrike; att Venetiens alträdande till Italien — eller rättare sagdt: till Frankrike — var så godt som afgjordt före krigets början, tillskrifves likaledes till god del hertigen af Gramont. Äfven vid kejsar Napoleons och Frans Josefs sammankomst i Salzburg i Augusti 1867 spelade hertigen en verksam roll. Ilan säges vara en förtrogen vän till rikskansleren Beust och den ungerske ministerpresidenten grefve Andrassy. Hertigen af Gramont, som äfven har titlarne: hertig af Guiche och furste af Vidache, är född den 14 Augusti 1819. Han var från början bestämd till militär, likasom fadren (divisionsgeneralen Gramont), och genomgick derföre IEcole polytechnique i Paris; sedan föredrog han emellertid historiska och statsrättsliga studier. Sin politiska bana började ban efter statskuppen den 2 December 1851. Han beklädde först posten som ambassadör i Kassel, sedan i Stuttgardt, och från 1853 i Turin. Här arbetade han under ryska kriget på åstadkommandet af det då varande konungariket Sardiniens allians med vestmakterna. År 1857 blef han ambassadör i Rom, der han under en tid var i stor gunst hos påfven. Krigen under åren 1859 och 1860 verkade emellertid en omkastning i påfvens sinnesstämning, som hade till följd, att hertigen sökte blifva förflyttad till en annan post, och han kom då — som sagdt var — till Wien. Enligt ,Mem. dipl. är furst Latour dAuvergne, förr fransk ambassadör i Londen och från Juni 1869 till Januari 1870 utrikesminister, utsedd till att efterträda hertigen af Gramont som ambassadör i Wien. Journal officiel innehåller en skrifvelse från Ollivier till kejsaren angående de reformer, som böra företagas i civil-, och specielt i kriminallagstiftningen ; början af skritvelsen lyder sålunda: ,Framåtskridandet för en nation består icke endast och allenast uti reformen af den konstitutionella mekanismen. Ätven institutionerna måste fullkomnas, ombildas och lämpas efter vetenskapens framsteg, äfvensom efter de i sederna föregående förändringarne. Så länge friheten ännu icke förefinnes, är det lätt att förstå, att dess åstadkommande är den hufvudsakligaste omsorgen för ett folk, som är medvetet om sin värdighet; men så snart friheten är betryggad, skulle det folk, som fortfore att förslösa sin verksamhet på idel politiska mål, snart försvaga sig och omsider gå under. I Frankrike finnes i denna stund så stor frihet som i något land uti Europa, och den författning, som folket just nu med acklamation antagit, är den sannast liberala, som sedan 1789 funnits. Fri från de konstitutionella kontroverserna, kan regeringen nu egna all sin omsorg åt institutionernas förbättring. Den uppmanas från alla håll dertill — genom de individuella initiativen i parlamentet och i pressen. Denna rörelse, sir, hedrar vårt land; man måste understödja den och sluta sig till densamma. Domstolsinstitutionerna äro isynnerhet föremål för undersökningar och förbättringsprojekter. Det är mycket på detta område att uträttaDerefter lemnar Ollivier en öfverblick af den hittillsvarande lagstiftningen och föreslår, att revisionen deraf skall ske efter en allmän plan. Hvad kriminal-lagstiftningen angår, så hade intill 12:te århundradet endast det accusatoriska systemet blifvit användt; under Ludvig den heliges regering började det inqvisitoriska förfaringssättet, hvilket egentligen under Ludvig XIV energiskt kom till stånd. Sedan dess bar man aldrig fullständigt brutit med de? förflutna, utan bibehållit en blandning af de begge systemen. Ollivier tillägger: Tiden är kommen att tillse, huruvida man ej utan fara för samhället skulle kunna reducera den! LLLnn — r, om redan nu i mångens sinne! hade at na cAm harrnant åa tulla Qh0