egaren sir Leeson. Denne efterskänkte det resterande arrendet och dessutom en summa, som satte arrendatorn i tillfälle att emigrera. IIvarken han eller någon af hans familj väckte några vidare anspråk, och så utbjöd Hornidge, som förvaltare hos Leeson, egendomen till arrende. Våren derefter erböll han det första af de många bref som hotat honom med döden, om han till någon utarrenderade gården. I hopp om, att stormen skulie gå ötver, brukade han gården sjelf under någon tid. Året derpå utarrenderade han densamma, men redan dagen efter kontraktets underteaknande begärde den nye arrendatorn dess annullering, emedan han fått ett hotelsebref. I slutet på 1864 vågade en mycket ansedd arrendator, Killaghan, hvilken hade ett säkert stöd af det katolska presterskapet och den bättre delen af befolkningen, taga egendomen på arrende, emedan han trodde, det ingen skulle hindra honom ifrån att blifva i oqvald besittning deraf. Men en lång följd af våldsbragder följde härpå. År 1866 blef Hornidge på vägen till kyrkan öfverfallen af två karlar, hvilka gåfvo eld på honom, utan att likväl såra. Arrendatorn sjelf blef en dag illa slagen, och slutligen förekom i Mars 1867 ett mordanfall på honom, hvarvid han blef svårt sårad. Lillaghan ansåg sig då tvungen att lemna gården för att rädda sitt lif. I tro att göra de missbelåtna till nöjes beslöt Hornidge att fördela egendomen till lika delar åt de angränsande arrendatorerne; men så mycket de än önskade denna tillökning, vågade de dock icke mottaga anbudet. Sedan dess har jorden blifvit begagnad till bete, men den 1 dennes funnos plakater uppslagna, som hotade hvar och en med döden, som ditsläppto sin boskap. Hornidge säger i förenämnde korrespondens, att han under de fyra sednaste åren varit så godt som i ständig fångenskap. Tills för kort tid sedan voro tyra poliskonstaplar reguliert inqvarterade i distriktet; för närvarande finnas der endast två sådana, med det speciella uppdraget att skydda Ilornidge. I slutet af brefvet yttrar han: ,Jag har haft länge och mycket att göra med arrendatorer, såväl på andras egendomar som på min egen, och städse har jag lefvat i godt förhållande till dem. Utan fruktan kan jag framställa den frågan, huruvida jag någonsin mot de arrendatorer, till hvilka jag stått i förhållande, begått någon härdhjertad eller orättvis handling. ITALIEN. Höjden af all dårskap: ifrågasättandet af en svag, syndig menniskas — den må nu kalla sig påfve, eller hvad annat som helst — oselbarhet, håller nu på att som bäst diskuteras i det ökumeniska konciliet. Tisdagen den 10 dennes utdelades till medlemmarne af denna församling — hvilken synes kommit tillsammans endast för att protestera mot alla de under århundraden tillkämpade framstegen i civilisationen — den reviderade texten till yconstitutio de ecclesia christi-, der dogmen om päfvens oselbarhet äfven innehälles. Detta opus är deladt i 4 kapitel, hvilka ha följande rubriker: 1) Om upprättandet af det apostoliska primatet i den helige Petrus; 2) Om Petri primats fortsättning i de romerska påfvarne; 3) Om makten och väsendet i de romerska påfvarnes primat; 4) Om den romerske påfvens ofelbarhet. I slutet af det sista kapitlet heter det: Den romerske påfven är Jesu Kristi sanne ståthållare, hela kyrkans öfverhufvud, alla kristnas lärare och fader, på hvilken, i den högstsalige Petri person, skall öfverflyttas full makt att vårda, regera och förvalta den allmänna kyrkan. Derföre lära vi, med bifall af det heliga konciliet, och defsiniera som trosdogm, att, i kraft af det åt honom utlofvade gudomliga biståndet, den romerske påfven -— — — icke kan misstaga sig, då han, uppträdande som högste lärare för alla kristna, med sin apostoliska auktoritet definierar det, som angående trosangelägenheter och moralen bör hållas af hela kyrkan, äfvensom hvad som är emot tron, samt att sådane dekreter, i sig oföränderliga, böra af hvarje kristen, så snart de blifvit af hoKom kunniga, med trons lydnad antagas och hålas. Derefter följa 3 canones, i hvilka uttalas förbannelse öfver dem, som icke tro på alla de galenskaper, som äro intagna i de 4 förstnämnde kapitlen. Det skall bli högst intressant att erfara, hvad biskop Strossmayer och hans liktänkande ha att säga om detta vidunderliga opus. De armeniska katolikernas schism inskränker sig nu icke endast till Konstantinopel, utan gifver sig tillkänna äfven i Rom midt för den helige fadrens ögon. I det armeniska klostret derstädes skulle, på påfvens befallning, visitation ske utaf biskopen af Fabriano, men denne blef afvisad i klostret från denna förrättning, hvilket haft till följd ett påfligt dekret,