Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 maj 1870, sida 1

Ej under derför, om redan nu i mångens sinne den konungakrona, som barnet såg stråla öfver marskens hufvud i Wadstena klosterkyrka, vid detta tillfälle åter framblixtrade, ej under, om man tänkte sig ett blifvande rent svenskt konungadöme i Carl Knutssons person. Men om sinnesstämningen var sådan hos köpstadsmännen, så var hon en helt annan hos herrarne. Det ligger i sakens natur, att det motparti, som stått emot marsken, allt sedan han började sträfva efter högsta makten, skulle vinna ny styrka, sedan det fick i spetsen för sig en konung. Här hade derför ur förhållanden uppspirat motsatsen till hvad som visade sig hos folket. IIerrarne kände sig mäktigare än någonsin, och ingen tviflade att nu timman var slagen för deras motståndare. Såväl hos dem, som hos folket bade konung Kristofers uppträdande liksom sett rågan på det mått, hvarmed de ville tillmäta marsken. Ilatet och hämndlusten hos de förre växte i jemnbredd med kärleken hos det senare. Marsken var väl icke okunnig om hvarken det ena eller det andra, men dels uppskattade han icke till sitt fulla värde makten hos sina motståndare, dels var han icke vuxen de vapen, hvilka de icke drogo i betänkande att använda mot honom, dels slutligen var han af ett skaplynne, som älskade att i det längsta tro alla, äfven sina fiender, om godt. Framförallt gjorde sig denna godmodighet gällande, när han, såsom nu, såg sig omfattad af kärlek och förtroende. De förhoppningar som knöto sig omkring honom, vickte liksom slumrande krafter inom honom och öppnade hans hjerta, men band på samma gång en bindel för hans förstånd, och gjorde honom mindre tillgiinglig för klokhetens maningar. Om det sätt, hvarpå han mottogs, när han nu red in i Sveriges förnämsta stad, tjenade att hos honom intyga folkets sinnesstämning, så dröjde det emellertid ej länge, förr än han fick bekräftelse på hvad han