Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1870, sida 3

2— — ——— kanske hasva märkt, att då hon beger sig nemåt vid nattens inbrott i ett stadgadt och presterligt sällskap, skilja sig tvenne råkor plötsligt från de öfriga hejda sin lygt och dröja en stund efter, likasom rådgjorde detta förnumstiga par om någon hemlig och vigtig angelägenhet. Efter slutad gudstjenst i den gamla kyrkan med det fyrkantiga tornet, och sedan korpersonalen traskat ut och åtskilliga respektabla personer med råklikt utseende börjat skiljas åt, sakta sålunda äfven tvenne af de sistniimnda sina steg och gå tillsammans i den genljudande inhägnaden. Icke blott dagen lider till sitt slut, utan äfven året. Den lågt stående solen är klar, men likväl kall, bakom klosterruinen, och virginiarankan på kyrkomuren har strött hälsten af sina bjertröda blad öfver stenläggningen. Det har regnat denna eftermiddag, och en kall fläkt stryker öfver de små vattenpölarne på de remnade, ojemna qvaderstenarne och genom de väldiga almarne, som dervid utgjuta en ström af tårar. Deras fallna blad ligga tätt strödda rundtomkring. Några af dessa blad göra ett blygsamt försök att finna ett skydd inom den låga, hvälfda kyrkodörren; men tvenne män, som just komma ut, hejda dem och kasta dem tillbaka med sina fötter; derefter låser en af dem dörren med en väldig nyckel, och den andre aflägsnar sig med en stor notbok. — Mr Jasper, — Tope? — Ja, mr domprost. — Han har stannat länge. Ja, mr domprost. Jag har dröjt för bans skull, ers högvördighet. Han var blifven lite illamående.