Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1870, sida 2

ansigte, men utan att der kunna finna något som hjelpte hans minne till rätta. — Känner du mig? — sporde han. — Om jag känner eder? — genmälte fribytaren med nästan sydländsk liflighet — om jag känner eder ... Minnens I då icke Silfverhättan, minnens I icke den stränge riddar Truwd på Wisborgs slott? Blicken i Nils anlete visade, huru så småningom minnet klarnade inom honom, medan en outsäglig glädje dervid spred sig öfver fribytarens solbrända drag. — Brodde! — utropade Nils, och kastade sitt svärd ifrån sig samt sträckte i sin ordning sina armar mot fribytaren. Men denne föll på knä, och strida tårar strömmade ur hans bottenärliga ögon, under det han betäckte Nils Bossons händer med kyssar. Den dystra, mörka ringen af omgifvande svenner blickade med förvåning på skådespelet framför dem. Endast ett ansigte, eller rättare tvenne ögon logo, nämligen den gamle svennens, som varit med sedan riddar Sven Stures dagar. Han hade ännu nedre delen af sitt ansigte betäckt, och ingen ombord hade sett honom, ehuru alla voro öfvertygade om att han var den gröne riddarens sven eller densamme, som trädt i marskens tjenst samma qväll, då den gröne riddaren inträdde i marskens hof. Han föregaf sig vara plågad af en sjukdom, som icke tillät honom hafva ansigtet bart, så länge han var till sjös, och som det nu var en sak, hvilken endast rörde honom, och han så väl hos Nils som hos de öfrige svennerne på Hjorten vunnit ett afgjordt anseende, var det ingen, som härutinnan såg något misstänkt eller frestades af nyfikenhet. Nu sprang Brodde upp från sin knäböjande ställning, och med en stämma, som ännu darrade af den djupa rörelsen i hans inre, vände han sig till fribytarne och sade: