Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1870, sida 2

någorlunda god, såratt bokslutet visar, det slil vi likväl lagt oss någonting till godo.i and-sic igt och timligt afseende. Skulle dettalhs cke vara sallet; skulle det fastmer visa bl sig att skulderna växt och behållningarne or minskats, så ligger deri en allvarsam er-Jr) inran att vända om och söka förbättram, ställningen. 01 Det är sammalunda i sin ordning, att vå ett folk och dess ombud anställa, för hvarje afslutad riksdag, en vidräkning med sfö sig sjelfve öfver hvad som denna tid blif-m vit uträttadt. Oftast blir svaret otillfredsfå ställande; frukterna hafva, måste man D svara sig, blifvit alltför obetydliga i jem-vförelse med hvad vi bort uträtta ochld med det allmännas kraf. Dock får man så icke fordra alltför mycket af hvarje riks-d dag. Statslifvet utvecklar sig icke, under s! normala förhållanden, i språng, utan växer p lyckligast när det fortgår långsamt, lugntin och säkert. Det oroliga jägtandet leder s lätteligen till handlingar, som sedermerab måste göras om igen, och det ökar ej ha-si stigheten. IIufvudsaken är att man fram-t går i den rätta riktningen. k Vi hafva betraktat den första riksdags-y perioden af vårt nya statsskick såsom enl förarbetenas period. Så skulle, man kunna sti begära att ru snart få se resultaterna afsy dessa arbetea. Men härvid beror mycket r på frågornas natur. De, som äro mera v ingripande, och framförallt de, som för-m utsätta att den allmänna meningen blifvit!s fullt mogen för en reforms mottagande,!V e 8 sådana frågor kräfva en rätt lång tid. Idternas mälsmän måste derför öfva sig i den goda dygd, som heter tålamod, börande ständigt beakta, att hvarje resorm, t vare sig i lagar eller samhällsinrättningar, e som ingripa i nationens innersta lif, måste ll ej blott vara i sig förnuftig och god, utan t ock af nationen erkänd såsom sådan. IIär gäller alltså att flitigt verka, på öfver-s tygelsens väg, för den rätta meningen, men ej att söka genomdrifva densamma med maktspråk, vare sig från regeringsmaktens eller riksdagens sida. Det har varit 1870 års riksdag förunnadt att få inberga en mognad frukt af föregående årtiondens förarbete, nemligen på religionsfrihetens område. Det är utan tvifvel den största reform, utom representationsförändringen, som blifvit under ; många årtionden utförd i vårt land. Och denna handling är så stor, att densamma allena gifver denna riksdag ett aktadt minne i våra häfder. Riksdagen har icke kunnat genomföra några mera ingripande reduktioner i kostnaderna för vår statsförvaltning, ländande till den ifrigt åtrådda förminskningen i folkets skattebördor, men den har likväl beträdt den rätta vägen, och skall utan tvifvel fullfölja densamma, understödd, såsom vi hoppas, af en rättrådig och välvillig regering, som numera måste hafva kommit till insigt af hvad folket och dess ombud i detta hänseende önska och fordra. Med sparsamhet torde dock vi, för vår ringa del, afse något annat än mången af våra i öfrigt liktänkande, och framför allt något annat än sparsamhetsifrarne quand meme. Enligt vår uppfattning är I det t. ex. icke sparsamhet, utan misshushållning. när man icke vill anslå medel; till produktiva och allmännyttiga ändamål, eller när man, för att vinna en ögonblicklig besparing, utsätter sig för långt större framtida utgifter. Ej heller anse vi sparsamhet vara detsamma som gnideri, och alldra minst medgifva vi att den får utöfvas på bekostnad af annan mans eller myndighets rätt. Men med onödiga och skadliga utgifter hysa vi ingen misskund; der är sparsamheten en bjudande pligt. Och man bör hålla riksdagen räkning för hvad den uti denna del åstadkommit. Optimister, som vi ju äro, hysa vi ringa bekymmer för de falska föreställningssätt, som ännu råda hos en god del af audra kammarens ledamöter rörande bankfrågor och tull-lagstiftning. Några menliga följder hafva ännu icke deraf uppstått, och med bättre tider, hvarpå vi kunna hoppas, skola äfven bättre åsigter göra sig gällande rörande vilkoren för det allmänna vilståndet. Riksdagens beslut i fråga om undervisningsväsendet synes oss vara ett steg iden rätta riktningen. Det tillkommer nu regeringen att, med öga för tidens kraf, bringa denna stora samhällsfråga närmare en god lösning. Förhandlingar hafva egt rum, som berört ej blott regeringsmaktens ställning t till representationen, utan konungens till fministören, hvilka ledt till ett menings-utbyte inom pressen mellan framståi ende politiska män. Saken har icke varit Jutan gagn, då nationen tillförene ansett rlorden: ,konuwngsk och ,ministeriell vara ER RO PW —— KORET SIENNA RN ORTEN PRATAS BES NEAL OMNIETNSRNS ch just stod i be-ansigte, men utan att d 4