Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1870, sida 2

srån masten nedlöpande tåg och just stod i begrepp att släppa detta för att taga ett språng ned i sjön, hejdade sig och såg akter ut, hvarifrån ropet hörts. Han märkte då, att fartygen der ännu på något oförklarligt sätt hängde tillsammans och han hoppade ned från relingen samt skyndade fram till rormannens plats, åtföljd af alla sina svenner. Här fingo de se den försvunne svennen med en lång änterhake från Hjortens bog hålla fast Tranan, men de sågo ock, huru den fiendtlige höfvidsmannen skyndade fram och höjde sitt svärd öfver svennens hufvud. Ögonblicket var afgörande, så mycket mera, som svennen oaktadt sin jättestyrka icke förmådde mer, än hålla fartygen fast vid hvarandra. Och utefter Hjortens babordssida såg man redan man ester man af fribytarne med svärden mellan tänderna äntra upp för de nedbängande tågändarne. Men Nils betänkte sig icke ett ögonblick. Med ett väldigt språng stod han vid svennens sida ombord på Hjorten, och hans svärd korsades ögonblickligen mot fribytarens. Det blef ett envig, som var värdt att skåda. Det var det första svärdskiftet mellan fartygens båda höfvidsmän, och det var höfdingahugg å ömse sidor. Under tiden vågade den ene efter den andre det farliga språnget från Tranan till Hjorten, och äfven af fribytarne började en efter annan nalkas Tranans förstäf. Men så väl Hjortens som Tranans män stannade och sågo och beundrade striden mellan de två. Då inträffade något, som ingen kunnat förutse, och som med ens gjorde slut på striden. Tranans höfvidsman lät plötsligen sitt svärd falla och sträckte båda händerna mot Nils. — Nils Bosson! — utropade han, och haus stämma förrådde en egendomlig rörelse midt emellan ett plötsligt igenkännande och en ovisshet, som behöfde skingras. Det låg på en gång en fråga och ett utrop i uttalandet af namnet. Nils å sin sida såg forskande i fribytarens