Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1870, sida 1

tan på IIjorten och spanade utåt udden, från hvars andra sida man efter några få ögonblick fick höra ett dån, som om en jättinna stått der vid stranden och klappat kläder. Plötsligt sköt Tranans skarpa bog fram bakom udden, och i detsamma ljöd befallningen på Hjorten att brassa fullt, och innan fribytaren hunnit fatta sig från den synbarliga öfverraskning, hvaraf han betogs vid åsynen af Hjorten, hade Hjorten kommit i vinden för honom, så att han tydligen såg, det numera ingen möjlighet fanns att undkomma. Man hörde också en frisk, ungdomlig stämma ombord på Tranan utdela de vanliga befallningarne till strid, på samma gång som en gäll, genomträngande hvissling genomskar luften med en styrka, som om ljudet varit ämnadt att tränga till verldens ända. — Ut med änterhakarne! — ropade Nils, men vände sig hastigt till styrsvennen, tilläggande — hvad menar han väl med sin hvissling, kallar han på bjelp eller varskor han? — Guds död, herr Nils — genmälte svennen — köpmansskutan lärer föra den last, som vi söka, och är min gissning sann, så skola vi här spilla vårt blod förgäfves . .. hvisslingen varskodde, hon kallade icke på hjelp. Emellertid klöfs luften af änterdraggar, hvilka utkastades från båda fartygen och grepo med krokig klo i fiendens tackel och tåg, och de båda fartygen drogos tätt intill hvarandra. Det uppstod så en häftig strid invid relingarna, men som Hjorten förde större mantal ombord, dröjde det icke länge, förr än striden flyttades in på Tranans däck. Och främst för de sina var Nils, och hans svärd blixtrade som en eldslåga i solskenet, och man efter man bland fetaliebröderna föll framför hans fötter. Men Tranans höfding var dock icke att leka med, fast hans manskap var ringa och måhända underlägset i en strid mot sådana män, som mar