Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 3

Ett kort besök i Salle Moliere. Dagl. Alleh:s korrespondent, hr Rm, berättar följande: Salle Moliere ligger i en liten trång passage, som går mellan Rue Saint Martin och en kort, smal och trång gata, Rue Quincampoix. Jag fann salen alldeles fullproppad och äfven passagen derutanför full med folk. Rue Quincampoix innehöll en polisstyrka ar minst 50 —60 polissergeanter, anförda af en officier de paix. Mannen såg, oaktadt sitt embete, ganska tillgänglig ut, och jag närmade mig honom. Monsieur -— sade jag — jag är en främling och skulle synnerligen gerna vilja blifva vittne till reunionn derinne. — Bien, monsieur. — Men olyckligtvis är salen alldeles tull. — Cest ca, monsieur. — Vet ni ingen möjlighet att skaffa mig inträde? . Han visste en möjlighet, men trodde att jag gjorde bäst i att ej tränga mig in. Som jag emellertid var envis, gjorde han, småleende, ett tecken åt en arbetare, hvilken, som jag tyckte, alldeles händelsevis passerade förbi. Mannen fick order att skaffa mig in i salen. Jag följde min ledsagare in i passagen. Vid ingången stod en mycket välklädd herre sysselsatt med att tända en cigarr. Trots deras olika samhällsställning såg jag blusmannen med ett par ord tilltala herin, som genast förenade sig med oss. Huru det gick tiil, vet jag ej rätt, men utan att hafva blifvit alltför mycket illa åtgången i trängseln befann jag mig om en stund inne i salen och fick till och med plats på en bänk, sedan två personer, som suttit der förut, med en artighet, som här föreföll mig mycket ovaulig, stigit upp och lemnat plats för mig och den fine herrn. Blusmannen stod bredvid. Jag fann naturligtvis allt detta högst törträffligt. Men, ,,huru länge var Adam i paradiset? Jag hade nätt och jemt hunnit orientera mig en smula i salen, som också var en teatersalong, men betydligt ruskigare än Folies Bergeres, jag hade t. ex. anmärkt, att medlemmarna at byrån, i stället för att som på det andra stället sitta i en salong af kulisser, här befunno sig i en skog, och jag sade till mig, att sjelfva pappersträden syntes dutna till följd af den förfårliga hettan, som rådde här inne, då jag kom att se på omgifningarna närmast omkring mig. Mira begge kamrater och jag voro synbarligen föremål för en uppmärksamhet af icke rätt vänligt slag. Ännu så länge var det endast mulna blickar, men snart blefvo blickarne hotande, och efter ytterligare ett par minuter höjdes några dussin händer omkring oss för att närmare förklara, hvad blickarne betydde. Eter ytterligare ett par minuter, hvarunder sorlet omkring oss afbröt sjelfva sörhandlingarna, höjde sig först ett enstaka rop: — Å la porte les mouchards! På dörren med polisspionerna! Det är just icke behagligt att blifva tagen för en polisspion, allrahelst när några dussin händer äro i knuten form höjda omkring en. Jag skulle just till att protestera och förklara mig, men dertill blef ingen. tid. Det ljöd i chorus: — A la porte les mouchards! Och ett ögonblick sednare voro vi, de begge moucharderna och jag, utom dörren. — Det var klokt — sade den fine herrn filosofiskt med en blick på den branta trappan — att vi inte gingo upp på läktaren! — Mycket klokt! — svarade jag och gick hem,