Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

Åndtligen nalkades den stora aftonen. Förutseende, att Wagners motståndare ej skulle läta tillfället till en demonstration gå sig ur händerna, utväljer intendenten sjelf — han har, vid de här rädande anordningarne, detta temligen i sin makt — omsorgsfullt bland de 50,000, som antecknat sig, dem, hvilka skola erhålla tillträde till första representationen: endast fullkomligt omisstänkta, passionsfria och hyggliga personer lyckliggöras med biljetter; man vill undvika hvarje skandal. Men emellertid säljas utanför operahuset biljetterna för tjugudubbla priset till amatörer af första representationer. Nu intränger mängden i salongen. Den är mer än öfverfylld. Ridån går upp. Praktfulla dekorationer: den gamla staden Närnberg med sin egendomliga arkitektur står framför åskådarne. Första akten går förbi, i utan att i de vanliga applåderna redan betänkliga tecken till missbelåtenhet inblanda sig. Men dessa stormfåglar bortjagas genom den verkligen förtrollande musiken i mellanakten. Ridån går upp till andra akten. Den börjar med besynnerliga musikaliska fantasier. Oerhörda dissonanser fylla på ett plågsamt sätt åhörarnes öron. Ännu återhåller publiken sin otålighet, ännu fäster man hänsyn till konungens och hofvets närvaro. Men då utvecklar sig uppträdet med slagsmålet: på scenen tränga partierna med de råaste skällsord in på hvarandra, hvarje ord sjunget, hvarje ord karakteristiskt ackompagneradt af instrumenterna. Ett oerhördt tonkaos fyller salongens alla rymder, med beräkning öfverbjudande tillochmed naturens värsta råhet. Då förgår tålamodet äfven för den lugnaste åhörare — ett förfärligt tumult uppstår i parketten, sprider sig till salongens alla logerader och finner uppe i ,Olympen, i öfversta raden, ett fruktansvärdt dånande eko. Ett formligt raseri tyckes ha fattat publiken; öfverallt verkliga skrik af förtrytelse; hvisslingar, hyssjningar, stampningar, tjut äro de ovilkorliga medel, af hvilka bortskämda Berlinares sårade estetiska känsla begagnar sig, för att skaffa sig luft. Förgäfves äro konungens, prinsarnes, hela hofvets bemödanden att genom sina applåder rädda salongens heder och värdighet; förgäfves spränga fru von Schleinitz och hennes vackra kamrater sina handskar; förgäfves söker orkestern tränga igenom med sin väldiga kraft — det oerhörda inträffar: scenen afbrytes, och utan tvifvel hade ridån måst falla, om icke den förträfflige framställaren af Hans Sachs, hrr Betz, haft den sinnesnärvaron att, under uteslutande af de värsta ställena, intonera ett nytt nummer; hans kamrater och instrumenterna falla lyckligt in, fortsättandet af representationen är möjliggjordt, uppträdet går förbi, om också ej utan ytterligare protester, grupperna på scenen skingra sig, och när sedan en nattväktare skrider öfver teatern, uppstämmande sin entoniga sång: Hört ihr Herren und lasst euch sagen, Die Glocke bat zehn geschlagen, Bewahrt das Fener und das Licht, Damit kein Sehade geschicht! då genljuder salongen af bifall; det är som om detta nattväktarerop, ehuru monotont som ugglans nattliga säng, för åhörarnes öron vore en himmelskt förlossande musik. I tredje akten går, återuppeggad af en oändlig tråkighet, stormen på nytt lös, om den ock ej uppnår samma -grad af hästighet som i andra akten. Ett dylikt utbrott af ovilja har ännu ej förekommit i operahusets annaler. Och likväl bade vederbörande redan strukit de aldravärsta ställena i slagsmålsscenen — Wagners partitur innehåller ännu starkare användanden af hans dissonanskonst. Kan man väl förtänka den vid välljud vanda publiken, om den, pinad af kompositören, tillbakavisar hans djerfva försök med likadana medel, som han sjelf begagnar? Och han har här sannerligen gjort allt, för att uttöma tålamodet. Då han låter operans komiska figur under: hela aftonen skria som en åsna; då han låter Hans Sachs ackompagnera en serenad af nämnda figur med dånande slag på skomakarelästen; då han låter orkestern härma hundskall och andra djurläten, så uppträder han helt enkelt vidrigt, och det behöfves då endast en anledning, för att komma de misshandlade sinnenas vrede att utbryta eld och lågor. En sådan anledning ligger rikligen i slagsmålsscenen, denna otäcka bacchanal af den krassaste realism, och lå dylika scener ej alltid verka afskriäckande, utan understundom äfven smittande, så låter det passerade ganska lätt förklara sig. Mycket enkelt och träffande tillkännagaf fru Lucca, som ej har någon roll i MrdtaYCCSAAASA am