Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

någon bland eder, som är af annan tanke än jag, så stige han fram! Ett ögonblicks tystnad följde, men ingen steg fram. Alla voro gripne af stundens högtidliga intryck, och en högtid är det utan tvifvel, der anden finner en seger öfver kroppen; sanningen öfver lögnen. Här var det det fria, djerfva, öppna, förtroendefalla i ungersvennens tal och hela uppträdande, som dref tillbaka och kufvade den vilda yran, framkallad af en falsk föreställning om den fara, som hotade, och ytterst af ett vilsefördt begär att rädda just honom; som de hotade, men som de alla älskade. Men som om stormen inom dem kräft sitt offer, vände sig en af dem mot Åbo-skepparen, hvilken förgäfves sökt att draga sig undan. — Det skall du hafva för ditt arga tassel — ropade han och träffade mannen med ett slag öfver nacken, så att han tumlade flera steg framåt. Och flera armar höjdes för att fullfölja, hvad den förste begynt. Det låg häruti liksom ett rättfärdigande inför: den unge höfvidsmannen, på samma gång som det var en bestraffning för det tal, som lockat männen. att. förgäta sin! pligt. Men Nils lät ej denna nya storm få tid att utbryta. — Låten : mannen vara — sade han — det svåraste straffet tör honom är att se, huru tappra män kunna möta döden! Den stackars skepparen gled undan som en ål mellan de mörka svennerne och försvann i förstäfven af fartyget. — Och T skolen hafva tack — fortfor Nils — för denna stund, svenner! Komma vi med lifvet ifrån denna färden, så skolen I alltid i mig finna en fulltrogen vän, ...är det åter så beslutadt, att vi nu gå döden till mötes, så gläder det mig ätt finna män och icke qvinnor, och de finas väl, som skola sjunga en sång till vårt minne!