Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

vi tillsammans med ladt mod dragit döden till mötes, och hafven I glömt den ed, som I svuren mig nu, när vi drogo ut på denna färden. Välan, syenner, jag har icke glömt min ed, jag skall vinna seger på denna färden. eller ock sätta lifvet till... och är det så, att detta ögonblick är kommet, är det så, att mitt lif skall spillas för edra svärd, I som jag har skattat för de yppersta män bland alla de hundraden, öfver hvilka marsken råder, — välan, pröfven på, jag vill stå mitt kast: Medan han ännu talade; gick fartyget förbi bergudden, och en flod af det klaraste månsken ljöt sig öfver Nils, hvilken stod med ansigtet vändt emot ljuset. Och hade redan: hans ord: träffat männens hjertan, så öfvervunnos de fullkomligt af hans åsyn. Det häftiga, det trotsiga hade gifvit vika och försvunnit, och han stod der så ljus och blid, medan vinden kastade hans yppiga lockar åt sidan och böjde hans hvita fjäderbuske, att männen liksom glömde sig sjelfva i åskådningen af honom. De dragna svärden sjönko mot däckets plankor, och de främst stående slogo ned sina blickar, ur stånd att uthärda den kraft, som flammade ur ungersvennens anlete. Å Då fattade Nils udden af sitt svärd och framräckte fästet mot den närmst stående svennen, — Se der — sade han — tag mitt svärd, jag öfverlemnar mitt lif. åt eder,.... stig fram den, som har mod, och genomborra mitt hjerta, jag skall bida! Men svennen, som berörts af det framsträckta svärdfästet, stack sitt eget i skidan, så att det klang genom luften. — Nej, nej — ropade han och sträckte båda sina händer mot Nils — tusen gångor vill jag gifva mitt lif för eder, herr Nils. .: och jag stöter på fläcken ned hvarenda en, som vågar lyfta ett inger mot eder ...sägen svenner — ropade han ill kamraterna, i det han vände sig om — finnes!