Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

vals olika benämningarne och de hundratals dem motsvarande reglorna förvirra endast den ädle herrns hufvud; undervisningen lemnar klena resultater. Han förlorar dock ej modet. Då timman för den stränga pröfningen slår, sjunger han etter sitt eget näbb; han genombryter djerft alla sångkonstens lagar och förskräcker de gamle herrarne af skrået med den väldiga frihet, hvarmed hans röst skallar vida hän. Stångpiskorna på skrådomrarnes, Hans Sachs inberäknad, hufvuden skakas hit och dit; den sistnämnde säger dock till sig sjelf: ,hur fremmande och laglös denna sång än ljuder — jag kan dock ej upptäcka något fel deri, och ju längre jag hör densamma, desto mera fängslar den mig Detta är precist den ställning, i hvilken Wagner tror sig befinna sig gentemot samtidens lärda musici, hvarvid han hoppas, att den stora allmänheten skall instämma i Hans Sachs dom. För öfrigt kan ingen historiker gå tillväga mera originellt och torrt än Wagner i denna musikalisk-historiska arhandling. Den är en kulturhistorisk bild med alla detaljer, som låtit hemta sig ur källorna. Man hör och ser Hans Sachs arbeta i sin skomakareverkstad; han hamrar på sina läster, så att den oharmoniska tonen återskallar i hvarje vrå; de förutnämnda hurdra olika sångmelodierna äro på det pinsammaste satta i musik, ja, tillochmed ett väldigt slagsmål mellan de yngre skråbröderna har måst tjena kompositören såsom grundval för musikaliska ider, och partiernas strid med hvarandra är ingalunda endast antydd — nej, alla de skällzord, som vid dylika tillfällen bruka låta höra sig, ha af hr Wagner samvetsgrannt blifvit iklädda den musikaliska drågten. Ännu mera: till hvarje ord i texten ansluter sig på det innerligaste instrumentalmusiken, så att hvarje stafvelses mening och betylelse icke blott återgifves af sängarne på scenen, utan alldeles speciellt äfven af orkestern. Nu tänke man sig det afgrundsarm, som uppstår, när på detta sätt 50 i 60 grälande, hvarandra skymsande och pryglande karlar ackompagneras af basuher, violiner, trummor, pukor och trumpeter i en orkester om mindst 100 man! Visserligen framträder kompositörens obetridliga snille äfven på ett gripande och rörande sätt; genom det allmänna, döfvande virrvarret går en rad små melodier af tilltalande älsklighet — åhöraren lyssnar till dem med desto större tacksamhet, u mera hårresande intrycket af det hela ir. Äfven är den besynnerliga, lika mölosamma som otacksamma behandlingen if musiken och dess organer otvifvelakigt af mycket stort intresse för musikcännaren. Men musikens verkan har, som ekant, sina naturliga gränser, hvilka samnanfalla med dem för det sköna. Hvarje on, som går utöfver dessa gränser, faller — utan utsigt att i menniskosinnet kunia uppväcka ett genljud af lyckliggöranle tillfredsställelse — liksom i en bottenös afgrund. Låtom oss nu se till, huru operan blifit emottagen i Berlin. Sedan flera år tillvaka hade ingen ny opera varit väntad ned så stor spänning, som , Mästersånsarne. Många omständigheter förenade ig att drifva publikens förväntningsfeber ill dess höjd. Från Mänchen, der, som dekant, den Wagnerska sånggudinnans örlossningsanstalt befinner sig, hade utomrdentliga saker förnummits om densamnas nyaste produkt. Operans uppförande ade der tagit öfver 6 timmars tid i anpråk, enär Wagner lyckats genomdrifva, tt icke ett enda ord och icke en enda ot fått strykas. Wagner sjelf hade på ista tiden gjort allt, för att låta tala om ig. Hans skrift ,,Judendomen i musiken, hvilken han, med hänvisning till Menelssobn-Bartholdy, Meyerbeer m. fl., framtällt hela vår musik såsom ,förjudad, . v. s. förfallen åt judendomen, hade likt n med bån fylld bomb nedfallit i vår nusikaliska verld och med sina elaka utall uppkallat alla hämndens andar mot örfattaren. Wagners förhållande till den nge konungen af Bajern, hans politiska ntriger, hans plötsliga flyttning från Minhen till Schweiz, som lärer ha stått i ammanhang med , Mästersångarne, de cke alldeles afsigtslösa hinder, hvilka läne ställde sig i vägen för operans upptaande här i Berlin — allt detta bidrog ll att af dess ändtligen tillkännagifna ppförande göra en tilldragelse af första angen. Inemot 80 repetitioner måste de operan medverkande underkasta sig, inan verket förklarades moget att gifvas. Ir kulisserna spred sig den underrättelen ut i offentligheten, att sångarne med tora farhågor betraktade isynnerhet anra akten af operan. Och detta ej utan käl, såsom vi skola få se.