Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

litet emellan föllo på Nils, och för dem, som varit i stånd att öfverblicka det hela och derunder iakttaga honom, skulle det blifvit klart, att han följde med uppmärksamhet hvad som tilldrog sig, under det. han med säker hand skötte sitt roder. Måhända var det ock för att göra pröfningen för Nils större, som han sade: — För sant, här finnes ingen ankargrund .. vi måste fram, eller ock dö! Men varen tröst, gode män, sen I icke, att månen är uppe och skall lysa vår stråt, blott vi komma förbi bergudden derborta? De uttalade orden voro liksom ett hugg, hvilket med ens afskär alla band af besinning. Hela den mörka skaran skred framåt, man hörde, huru svärden rasslade, och ett halfqväfdt tjut af raseri bröt fram ur hopen. Ett ögonblick, och allt hade varit förloradt. Men hastigare än tanken stod Nils Bosson framför svennehopen med draget svärd, som han höll utsträckt framför sig. — Aldrig har mitt svärd druckit vänneblod — ropade han — men vid lefvande Gud, den som tager ett steg framåt ligger död för mina fötter. Liksom en skock hungriga ulfvar hejdas i sitt anlopp af en plötslig eldslåga, så studsade svennehopen och liksom hvilade på den framsträckta foten, färdig att taga steget fullt ut, lika väl som tillbaka. Ungersvennens anrop var liksom en enstaka gnista blott. Den ringaste tvekan, ett ögonblicks handfallenhet, och det hade varit detsamma, som en droppa blod för ulfven. Men de ursinnige hunno knappast hemta sig från det första intrycket, som Nils Bossons uppträdande åstadkom, förr än det ena intrycket följde på det andra, alla i samma, riktning. — Har den lede fienden rammat edert förnuft — ropade han — eller ären I desamme, som jag valde mig ut bland marskens män, emedan jag höll dem för att vara modiga män med hjerta i bröstet. Hatven I då glömt alla de gångor, då