Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1870, sida 2

MMO AM 4 4VUI VV SVAR VINLItGAÅ SUVI nVUMmIHAM. Richard Wagners , Mästersångare på Berlins kungl. opera. (Korrespondens till H.-T.) Berlin i Maj 1870. Den store framtidsmusikern Richard Wagners nyaste opera ,, Mästersångarne i Nirnberg håller fortfarande Berlinerpubliken i spänning, och isynnerhet lefver intrycket af dess första uppförande i friskt minne. Som bekant, vill Wagner införa en ny princip i musiken. De gamla reglorna för komposition existera ej för honom; harmonilära och generalbas betraktar han såsom ammsagor från fordna tider, och om man kan kalla musikens rike en republik, i hvilken Mozart och Beethoven tillsammans föra presidiet, Sebastian Bach redigerar lagarne, Haydn, Händel, Rossini m. fl. fungera såsom ministrar, Berlioz, Rob. Schumann och Marx äro anställda som prokuratorer, samt Palästrina, Gluck, Auber, Schubert, Mendelsohn, Gade och — Offenbach kunna betraktas såsom valda folkrepresentanter, så representerar i denna republik Wagner det revolutionära elementet. Gentemot desse mästare i harmoni måste man kort och godt kalla honom mästaren i disharmoni, men efter den musikalisk-kritiska terminologien har man att mildare beteckna hans sträfvande såsom en afgjord realistisk riktning, såsom en motsats till den ideella hållning, hvilken hittills ansetts för musikens väsende och uppgift. Han sjelf betecknar sig såsom en naturalist, och sitt sätt att komponera har han en gång mycket poetiskt jemfört med soglarnes sång i skogen. Men med tiden syntes de befjädrade musikanternas ljufliga qvitter, kuttrande och sång honom för enkla; han vände sina steg ur skogen tillbaka till det bullersamma, harmonilösa menniskohvimlet och sökte att, jemte mången poetisk sida, företrädesvis musikaliskt framställa dess mest oestetiska sidor. Resultatet ha vi framför oss uti ,, Mästersångarne i Niärnberg. Wagner kallar detta verk en komisk opera, men den är fastmer en i noter satt historisk studie. Wagner författar sjelf sina operatexter; hans ord och toner stå i den fullkomligaste öfverensstämmelse med hvarandra. I , Mästersångarne skildrar han den period af den tyska diktkonsten, då poesien nedstigit ur riddarnes slott till den borgerliga sferen och, idkad af handtverkarne, af , mästarne, i de rika riksstädernas hus dref temligen sjelfsvåldigt växta blommor. Den mest begåfvade , mästersångaren var en skomakare, Hans Sachs i Närnberg, hvilken lika skickligt förstod att umgås med versfot och rim som med läster och sylar. Visor och dramer ur hans penna täflade i originell skönbet lyckligt med de läderprodukter, som framgingo ur hans hand. Mästersångarae brukade till sina dikter snart äfven uppfinna melodierna, ,, visorna, och häri har Richard Wagner icke blott funnit ämne till sin musikaliska arhandling utan äfven tillfälle att förherrliga sig sjelf. Ty mästersångarne diktade och komponerade efter lagar, som de gifvit sig sjelfva och öfver hvilkas stränga efterlefvande de i slutna föreningar vakade med Argusögon. Den, som ej förstod att röra sig inom dessa lagar, tillbakavisades såsom oberättigad och fick ej bli delaktig af äran att tillhöra mästersångarnes ,,skrå. Men en förvisning ur skrået var likbetydande med en dom till evig tystnad. Lagarne förstenades vid ett dylikt handhafvande, hvarje framsteg hämmades. Till detta faktum anknyter Wagner sin bitande jemförelse med det närvarande. Han ger sin hjelte len uppgitten att spela medeltidens Wagner. Nämnde ädling föranlåtes af en öm böjelse för en nirnbergsk flicka af något vetydig qvinlighet att söka bli medlem itaf de nirnbergska mästersångarnes förning. Han tar undervisning hos herr Hans Jachs lärling och bemödar sig att lära le reglor, på hvilka de högst talrika, ofta nycket lustigt betecknade melodierna hvila. Utan kännedom om dessa reglor intet diolom som mästersångare. Men de hundraAmAn AREAN SNES SAN OENNEDT OTSEEE AM RER ER