Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 2

mängden af värnepligtige att, utan långa öfningstider i garnison eller läger, kunna under god ledning i det väsentligaste uppfylla fordringarne på en soldat i våra dagar. Härigenom skulle det, utan att nationen ölver höfvan betu es, kunna bli en sarning, att hvarje vapenför man också skuode vara redo att i farans stund gripa till vapen. Systemet skulle emellertid först bli fullständigt genom organiserandet af en verkligt ordnad och beväpnad landtstorm, nogerant lördelad i sina bataljoner och kompanier, försedd med allt nödigt befäl och underbetäl och inkallad till mönstring, uppvisning och erinran om sin militäriska rörpligtelse, ätminstone under en dag hvarje sommar WW Genom särskilda bestämmelser borde dessutom målskjutnin. ngar inom denna landtstorm upprätthällas och uppmuntras. Den kraft och det stöd, som en dylik för ortförsvaret h. ad verklig landtstormsorganisation skulle gifva åt nationalförsvaret, kunna ej nog högt uppskattas. Den aktiva armåens operationer skulle derigenom på mångfaldigt sätt underlättas och det skulle icke vara lätt för en fiende att kasta oroande och förhärjande ströfkärer i land här och der på våra långsträckta kuster; han skulle nödgas koncentrera sina operationer på vissa hufvadpunkter och dervid lida af svårigheten att medföra tillräckliga förråder för en större styrka. 1 hosp att de båda andra stegen till realiseranne af solkbeväpningsidåen icke måtte låta v sig alltför länge, helsa vi det nu tagna med e. och vi hoppas att alla, på hvilka det ankommer att bringa de nya bestämmelserna till ver ällighet, måtte göra det med sådant nit ochi ea sådan anda, att det dermed afsedda ändamålet uppnås Det finnes onekligen en sid ken, som egnad att väcka någon betänklighet och som må ste uppmärksammas redan frän början, om man vill utveckla saken så, att det leder till fullt gagn. Denna svaga sida är det ytterliga ökande at lektionstimmar, som på visst sätt kan sägas komma att ega rum. Man finner att de militäriska å garne komma att upptaga 6 der 8 till 10 veckor af sedn nen och början af höstterminen, och sjunde klassernas elever d tid, som åtgår till målskjutning: visserligen sannt, att denna mer att upptagas af kropp är dock lektioner, vid h uppm måste vara spänd och vid hvilka ätv ning i reglementen och inst i alla händelser minskas d li kom ningar. Det är komn det mheten undervisnu alltjemt tryckande oeh stundom nedtryckande hemlexorna. Rätta tidpunkten tyckes just nu v kommen att vidtaga en sådan skolreform, som sätter en verklig gräns för tendensen att i skolan vilja intvinga alla möjliga ämnen och att alltjemt öka det qvantum af kunskaper, som fordras, och den arbetstid, som tages i anspråk. Det är icke nog att genom tre lokaler och ändamålsenligare materiel undanrödja åtskilliga af de olägenbe som menligt inverkat på ungdomens välbefinnande; man måste med allvar tänka på, att genom begränsning af lektionstimmarne och hemläsningen bereda rum för en fullt ändamålsenlig fysisk utveckling. Om titlar och ordnar. I Helsingfors Dagblad läses uti detta ämne: Får man döma af intresset, med hvilket de bebådade nyheterna (om åtkilliga rådsoch ordensutnämningar) granskas och kommenteras, höra de numera till nationalangelägenheterna. Och att detta skall bära godt med sig, det tror enhvar medborgare, som vill göra helst något anspråk på att kallas ,,välsinnad. Biskop Schauman citerar i sitt Sanningsvittne, i frågan om dessa titlar, ett anförande af biskop Wallqvist år 1797: ,,Den öfvertygelsen har snart stadgat sig allmänt, att titlar upphöja ingen öfver dess verkliga värde. Detta påminner mig emellertid om att det här på orten gått en sägen, att en at våra biskopar inom sitt stilt mycket klandras för att ban under sin styrelsetid utdelat ingen prosteeller vicepastorstitel! — Nej, nog höja titlarne, det vet icke blott Finlands, utan också Sveriges, Danmarks och Tysklands allmänhet, fastän det hör till tonen att ställa sig som om man icke lätsade om dem. Men fråga hustrurna blott, de som blifvit invigde i sina mäns innersta tankar: hvad det har svidit i bjertat hos mången af dessa låtsade likgiltige, då han tyckt sig vara förbigängen. — De enda: jag kan minnas, som helt nyss ådagalagt en motvillig stämning mot utmärkelseväsendet äro professor Nordenskiöld och doktor Strousberg. Den förre bar tillbaka sin Nordstjerna och blef klandrad derför af den s. k. sansade publiken, den sednare bad vederbörande förläna den nyligen honom tilldelade kommerserådstiteln åt någon annan, som satte mera värde på den. Men ingen vågade klandra den mäktige d:r Strousberg för detta hans steg. Preussiska styrelsen blef tvertom helt orolig för att den kanske förtörnat den inflytelserike jernvägskungen. Nu håller den på att låta texta åt honom ett adelsdiplom. Få se om det har bättre lycka. Emellertid skiljer sig Sveriges och Preussens utmärkelseväsende, så lika det än för öfrigt kan synas, i några afseenden från öfriga länders sådana. Jag vet ett land, der utmärkelseväsendet blifvit en så vigtig allmän angelägenhet, att man icke får afsäga sig en dekoration eller titel, utan der staten tvertom, på folkets vägnar naturligtvis, i exekutiv väg uttager de utmärkelsen åtföljande kostnaderna. Det berättas om ett råd der i det