Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 maj 1870, sida 2

saken var bestäld, och det återstod dem blott att utse sina följeslagare, ett arbete, hvars svårighet bestod mera uti att afskilja ur öfverflödet, än att fylla det bristande. Hundrade så visst som en, och alla jemförliga i styrka, uthållighet och oförskräckt sinne, erbjödo sig att följa. Thord var först färdig, och infann sig hos sin frände att taga afsked. Den gröne riddaren befann sig då inne hos marsken, och ett drag af ovilja öfverflög vid åsynen af honom Thords anlete. Ty ehuru han aldrig deltog i den skämtan med riddaren, som de öfrige ungersvennerne mer eller mindre vid alla tillfällen tilläto sig, kunde hans stolta sinne dock aldrig fördraga, att en man nedlät sig till att på sådant sätt som den gröne blifva hvars mans gäck. Och nu stod han der med sitt eviga leende och sitt borstlika hår och ärren, hvilka gjorde hans ansigte så fult, på samma gång, som de påminte om, att det funnits en tid, då han icke låtit på detta sätt sitt mannavärde lekas bort. — Hvad synes eder? — sporde marsken riddaren, just som Thord inträdde. — Menen I, att de der unge kunna komma ut med slik en jagt? Marsken hade tydligen omtalat hvad som var på färde, och riddarens något förvånade uppsyn, som det eviga leendet vid Thords inträde knappast förmådde skyla, visade, att han var okunnig om allt. Men marskens spörjsmål till denne man förtröt ungersvennen. — Så gerna kunden I, frände — sade han — spörja den lekande kattungen, om unghästen vågar ett språng öfver vallgrafven! Marsken kastade en hastig, halft förebrående blick på sin unge frände. I riddarens öga blixtrade det, och under nötbarken af ärren på hans kind. syntes purpurröda flammor blossa och försvinna. Men leendet vek icke från hans läpp. — Många vänner har det unga lejonet —